En av mina stora kärlekar i livet är julkrubbor. Redan som barn fascinerade de mig, hur olika de kan vara och hur detaljerna återgivits och tolkats. De olika karaktärerna i julkrubborna berättar ju också om olika delar av julevangeliet. Vid Trettondedag jul har vi redan fått höra berättelsen om Kejsare Augustus skattskrivning, Marias och Josefs vandring till Betlehem, hur julens stora gåva är att Gud föds och blir ett litet barn, hur herdarna möter ängeln som vill berätta om att Jesus äntligen är född, och hur herdarna sedan kommer till den nyblivna familjen med all sin glädje och vilja att vara med.
Vid Trettondedag jul får vi höra berättelsen om stjärntydarna som ser en stjärna gå upp och som söker sig till kung Herodes i Jerusalem för att gratulera till judarnas nyfödde konung. Kung Herodes som inte alls vet något om barnet, vill höra allt om Jesus och om stjärnan som gick upp. I mötet med stjärntydarna och Herodes framstår deras olikheter som motsatser, Herodes som å sin sida drivs av sin maktlystnad och sin rädsla, och stjärntydarna som å sin sida är frimodiga i sitt sökande och som bär på en gemensam längtan och nyfikenhet.
Enligt tradition blev stjärntydarna tre till antalet. Detta kan höra ihop med att deras gåvor till den nyfödde Jesus var just tre: guld, rökelse och myrra, eller att de fick representera de tre världsdelar som var kända där och då: Afrika, Europa och Asien.
Det kan tänkas att de tre gåvorna inte passade till ett nyfött barn, men det var gåvor som passade en kung och som berättade något viktigt om vem Jesus var och den frälsningsväg som var hans att gå.
Stjärntydarna ger det finaste som de har till Jesus och det kan vi också göra från våra liv. Vi kan ge vår kärlek, vår vilja, vår tillit och vår tro. I vår församlings frimodighet och gemenskap har vi också varandra att söka vägar tillsammans med, i vår tro på Jesus.
Marie Darte, präst