Kyrkans medlemmar berättar...

Sally hittade till kyrkan när hon hade hemlängtan

Sally har bott i Paris i några år. Hon flyttade hit för att studera och de första åren hade hon inte tid med annat än studier. Idag arbetar hon som skådespelare och teaterlärare. I våras fick hon hemlängtan och gick på en gudstjänst. 
- Jag bor rätt nära kyrkan så det kändes naturligt att gå hit en söndag. 
Hon blev direkt uppfångad och kände ett otroligt välkomnande. Det dröjde inte länge förrän hon började sjunga i kören och engagera sig som kyrkvärd. 
- Paris är en ganska hård stad men kyrkan ger mig ett lugn och en gemenskap. 

Här i församlingen mötte hon också en annan svensk skådespelerska och tillsammans arbetar de nu på ett projekt, en teateruppsättning för barn, tänkt att spelas upp i kyrkan om några månader. 

Sally stöttar också församlingens arbete genom att som frivillig hjälpa till med såväl babysång som bakning inför julbasar och annat. 
- Här finns alltid något att göra, men det är inte prestationsinriktat. 

Möt församlingens kyrkoherde Maria

Hösten 2019 flyttade Maria Olofsdotter Bråkenhielm till Paris. Hon och familjen lämnade Sverige, men flyttade på sätt och vis ändå hem. Joakim, Marias man och präst i församlingen, är uppvuxen i Paris och här finns barnens farmor och farfar. Det var dock Maris första utlandspostering. 
- Jag tänkte liksom aldrig att vi skulle jobba här, att komma till Paris är som att komma hem för mig, säger Maria. 
- Men jag kände direkt att jag var kyrkoherde här, från dag ett. 

Det blev en rivstart in i verksamheten eftersom första hon var tvungen att göra var att byta datum för julbasaren på grund av den strejk som varslades. En strejk som blev historiskt utdragen, och snart följdes av coronapandemin. 
- Då, under våren 2020, var jag som kyrkoherde i någon slags kris. Jag var satt här för att tjäna, men kunde inte träffa min församling. 

Men snart insåg Maria att församlingen hon kommit till visste hur det var att leva under svåra omständigheter. Det var tydligt att Paris-församlingen är den äldsta av de svenska utlandsförsamlingarna med flera hundra år av församlingsliv. 
- Besöksverksamheten visste hur de skulle anpassa sig, den franska staten beslutade att kyrkor skulle kunna ha öppet för gudstjänster, gemensamt kunde vi hitta former för att vara bäst till gagn.

Maria berättar att hon i sin välkomstgudstjänst hösten 2019 predikade om Nathan Söderblom. Att hon gav honom en eloge för att ha varit i Paris under en svår tid. Nu, våren 2020, stod hon själv i en katastrof och insåg att hon skulle leda församlingen under den här tiden. 
- För mig blev det en väldig styrka i att känna att jag är en i ledet, att många präster och kyrkoherdar varit här före mig genom andra tiders krig och kriser. 
- Krishantering kan vi i kyrkan, säger hon. 

Man lyckades ställa om, sända gudstjänster digitalt när man inte kunde träffas, hitta andra former för hem- och sjukbesök. Men sen, i spåren av pandemin, kom den försämrade ekonomin och de globala utredningarna av Svenska kyrkans utlandsförsamlingar. 
- När vi fick nyheten, för drygt ett år sedan, om att vi kanske inte skulle kunna vara kvar i våra lokaler och i vår kyrka var det lite som en chock, berättar Maria. 
- Men vi jobbar på att skapa möjligheter och jag önskar kanske att fler kunde lyfta det goda arbete som görs här i församlingen, i Paris. 

Utlandskyrkorna har alltid varit annorlunda än en svensk församling i Sverige. I Utlandskyrkan har man alltid haft färre anställda och fler enskilda personer, frivilliga, som på olika sätt stöttat församlingarna. 
- Jag tror att framtidens kyrka har fler frivilliga som tar större ansvar, det är viktigt för teologin, för framtiden, säger Maria och poängterar att hon inte bara pratar om församlingen i Paris eller utlandsförsamlingarna, utan om hela Svenska kyrkan.
- Det finns många goda exempel på insatser, engagemang och kärlek som många individer gjort, gett och gör för Svenska kyrkan, säger hon. 

Maria menar att församlingen inte hade funnits om det inte varit för människors beslut. Beslut fattade på individuellt plan, om att vara medlem. Beslut fattade gemensamt, om att exempelvis en period driva ett ålderdomshem. 
- Det blir speciellt när någon tar ansvar för ett område, när frivilligheten står i centrum. Och det gäller att bemyndiga människor, säger Maria. 

Nu står församlingen, ja hela Svenska kyrkan, inför ett generationsskifte. Dagens unga generationer vill inte på samma sätt binda sig till långa uppdrag. Vi har ett annat rörelsemönster, en annan livsstil, idag än för 50-60 år sedan. 
- Men vi får in många unga vuxna i församlingen, säger Maria och berättar att allt fler vill gå med i besöksgruppen, bli kyrkvärdar – kanske som ett steg i att hitta sin egen tro. 
- Men vi behöver fler frivilliga, säger hon.
Nu när församlingen inte har någon husmor eller husfar är man i stort behov av folk i köket. Frivilliga som kan laga lunch på tisdagar, som kan baka och hjälpa till i caféet. 
- När vi firar mässa en tisdag, då är det viktigt att kunna fortsätta samtalen över en lunch, påpekar Maria. 

Egentligen är ju alla personer som vill hjälpa till välkomna – och en bredd av kompetenser och intressen behövs. Allt från jurister till personer som vill sjunga med barn. Något man pratar om är också att hitta en volontärsamordnare som kan hålla samman de frivilliga. 

- När jag frågar en medlem i församlingen om de kan hjälpa till med en viss uppgift, som nu inför sportlovet när vi behöver hjälp i gudstjänsten, och de svarar ”självklart” då är det ett kvitto på att vi gör rätt saker. 

Precis som flera av de andra vi intervjuat i församlingen lyfter även Maria öppenhet och engagemang som församlingen hjärta och puls. Engagemanget för varandra. Öppenheten att släppa in nya personer, att medlemmar är genuint intresserade av nya som hittar hit. ”Kom in och känn dig som hemma.” 
- Jag ser relationer byggas upp hela tiden och det finns en otrolig styrka här som bär, även bland de svagaste, säger hon. 

Maria återkommer till historien, församlingens rika historik, att det är en gammal församling, med arv och traditioner. Att man som medlem känner ett ansvar. 
- Och framtiden hänger mycket på medlemmarna, säger hon. 
- Får vi inte tillräckligt många som stödjer församlingen, som är lojala genom medlemskap eller stöd-medlemskap, finns det inga förutsättningar att överleva. 

Församlingens ekonomi behöver mer än de intäkter som medlemskapen kan ge, men för att kunna arbeta med insamlingar, fundraising och sponsorer – något som just påbörjats – behöver man visa att man har många aktiva, betalande, medlemmar. 
- Jag säger till våra församlingsmedlemmar att ”ert uppdrag är att värva nya medlemmar”. Vi finns här när livet krisar, men en förutsättning för att vi ska kunna finnas kvar är våra medlemmar. 

Anna om att ha församlingen som en familj

Det var en tidigare husmor som fick Anna inspirerad att baka. Intresset växte och Anna arbetade några år inom restaurangbranschen, bland annat på Le café suédois och ett svenskt bageri. Några år senare blev Anna uppmuntrad att söka tjänsten som husmor, och sedan dess har det blivit många bullar – men också praktisk erfarenhet av ekonomi. 
- Kyrkoherden lärde mig att det var viktigt att tänka ekonomi. Att ta reda på var jag kunde beställa mjöl, socker och smör till bra priser och att förhandla om priset när det behövdes. 

Inför varje års stora beställning från Sverige i samband med julbasaren räknade Anna ut hur mycket pärlsocker, sirap, vaniljsocker och annat som behövde inhandlas för att räcka ett år. Hon blev kvar som husmor i nära fyra år, men bestämde sig sen för att utbilda sig till konditor. 
- Jag var väldigt ledsen över att sluta jobba här, men att kombinera studier och heltidsjobb var omöjligt, säger hon. 

Nu tillfälligt, när vi ses, är Anna tillbaka i kyrkans kök. Hon har fått en kortare anställning för att stötta församlingen under dess mest intensiva period när tusentals besökare väntas komma till julbasar, luciakonserter, adventsfiranden och annat. 
- Församlingen är nästan som en familj för mig, berättar Anna och springer iväg för att heja på någon mamma som just kommit in med sina barn. 

Kerstin om att ha kyrkan som sitt fundament

För Kerstin har kyrkan alltid haft en betydande roll. Redan som liten gick hon i söndagsskola i Oscarskyrkan hemma i Stockholm. Som ung var hon en period övertygad om att hon skulle bli präst, läste till och med grekiska, men livet ville annorlunda. Hon bytte inriktning på sina studier och började läsa franska och konsthistoria. 

Som barn och ungdom gjorde familjen många resor till Frankrike med anledning av hennes pappas arbete som vinimportör. Kerstin fick tidigt följa vingårdarnas produktion och fascinerades av ödmjukheten hos människorna där – deras närhet och omsorg till jorden, växtligheten, naturen. 

I vuxen ålder blev Kerstins resor till Paris allt längre och sedan cirka 15 år har hon en bostad i staden och tillbringar flera månader per år här. 
- Jag tog tidigt kontakt med kyrkan och fick nära kontakt med den dåvarande prästen, berättar Kerstin. 

Under flera år var hon ledamot i kyrkorådet, något hon fall väldigt givande. Och som kyrkorådsledamot blev hon per automatik även kyrkvärd. 
- Att vara kyrkvärd är så naturligt för mig. Jag får arbeta ihop med trygga, innerliga, människor. 

För Kerstin betyder hennes engagemang i församlingen att hon är tillbaka i den stora tryggheten. 
- Jag är hemma, på min plats, säger hon. 
- Kyrkan är ett fundament. Här är det bra för mig och jag kan göra något som är bra för andra också. 

Hon berättar om besöksgruppen, där frivilliga från församlingen besöker eller på andra sätt umgås med ensamma personer. Som Kerstin påpekar är det inte nödvändigtvis enbart äldre som har behov av besök, i en storstad som Paris finns det även många yngre som är ensamma. Men hon påpekar också hur välkomnande kyrkan är. 
- Man kan alltid komma hit. Här är det någon som står och säger ”kom”. 

Fransmannen Achille om svenskt språk och svensk kör

Här i den svenska församlingen i Paris hittade Achille sina första svenska vänner. Vänner som sen hjälpt honom med kontakter när han några år senare bestämde sig för att studera ett år i Uppsala. 

Achille är fransman utan tidigare koppling till Sverige, men bestämde sig för några år sedan för att studera svenska på universitetet i Paris. 
- Svenska är ett av världens 40 största språk, säger han som svar på frågan om varför han valde just svenska. 
Hans svenska är i det närmaste perfekt och han berättar att han arbetar en del som översättare från svenska till franska. 

Han tycker om körsång, men menar att körtraditionen i Frankrike är annorlunda. Körerna är ofta på en liten högre nivå. 
- Hit till kyrkans kör är alla välkomna. Men vår körledare, Björn, är ambitiös och en bra dirigent. 
Kören sjunger en blandning av musik, på olika språk, även om svenska språket är det vanligaste. 
- Men roligast är Bellman, säger Achille. 

Janne om frivillighet och böcker

Janne var i 20-års åldern när han började resa till Paris för att jobba. Han har arbetat med hästar, på olika sätt, hela livet. Men det var inte förrän för några år sedan som Janne besökte Svenska kyrkan för första gången. Han hade då börjat bo lite längre perioder i staden.
- Jag hade hört att man kunde låna svenska böcker på kyrkan, berättar han. 
Sen dess har han kommit hit varje vecka för att byta böcker. Han läser allt, och i kyrkans bibliotek hittar man en bred blandning av författare, svenska och utländska. 
- Här kan man läsa hela livet, säger han och blickar ut över bokhyllorna. 

Förutom de böcker som går att låna i kyrkans bibliotek finns även bokhyllor med pocketböcker som är inlämnade av andra svenskar. Här kan man köpa med sig en bok, eller byta några. 

Janne har alltid känt sig välkommen till församlingen. Sedan några år hjälper han till under julbasaren. Att sälja ost har blivit hans uppgift de senare åren. Men även under andra delar av året ställer han upp som frivillig när och där det behövs. Under en period behövde han själv lite extra stöd och fick då samtalsstöd med en av församlingens präster, något han verkligen uppskattade. 
- Då var de jättebra här på kyrkan, såg hur risig jag var. 

Stockholmaren Janne gillar verkligen Paris. I början var staden såklart en upptäcktsfärd, när allt ännu var nytt för honom. Då var det spännande att bara åka buss. 
- Det bästa med Paris är att här är mycket mera liv än hemma i Täby, och Stockholm, säger han och berättar att han ingenting saknar från Sverige. 

Han ställer in Isabella Hammad, John Grisham och Henning Mankell i bokhyllan och börjar leta efter nya böcker. En vän har ringt och de ska snart träffas på ett café för en fika. Men i övrigt har han inga direkta planer för veckan. 
- Jag gör bara det som faller en in, säger han och plockar upp ett par nya böcker. 

Ulrika om kärlek, körsång och hemmakänsla

Direkt efter studenten reste Ulrika till Paris för att jobba som AU-pair ett år innan hon planerade att börja plugga hemma i Sverige. Redan efter ett par månader träffade hon en fransman, som många år senare skulle komma att bli hennes man, och blev kär. Hon började hon studera franska på Sorbonne, men åkte tillbaka till Sverige efter ytterligare ett år. Det var i början av 1990-talet och innan Sverige gick med i EU, vilket gjorde längre vistelser i Frankrike svårare. Men hon var snart tillbaka, nu med siktet inställt på att bli advokat. Några tuffa år med juridikstudier på franskt universitet följde. Idag har hon bott mer än halva sitt liv i Paris och är gift med fransmannen hon träffade där hösten 1990. 

Ulrika och Svenska kyrkan
- Jag gick med i Svenska kyrkans kör redan 1991 eller -92, berättar Ulrika. 
Hon sjunger fortfarande i kör, idag i Cantemus, och båda hennes döttrar sjöng i barnkörerna så länge de var små nog. Sonen, som är äldst av de tre barnen, har inte sjungit i kör, så han har tillbringat mindre tid i kyrkan, men naturligtvis varit med och lyssnat på luciakonserter. 
- Vi döpte vårt äldsta barn i kyrkan i min hemort Bankeryd, säger Ulrika. 
- Sen döpte vi vår äldsta dotter i den katolska kyrkan här i Paris då min man är katolik. 
När yngsta dottern föddes tog det några år att landa i var hon skulle döpas, men det blev till sist Svenska kyrkan i Paris. Alla de tre barnen är också konfirmerade på plats i Paris, i den Svenska kyrkan. Och familjen är flitiga besökare på julbasar, 1: a adventsgudstjänst, julbön och vid andra högtider. 

Ulrika sitter med i kyrkorådet sedan fyra år, och dessförinnan var hon ledamot även år 2000–2006. För henne betyder kyrkorummet och gudstjänsten mycket och hon träffade många av sina väninnor i kyrkan, i kören, för länge sedan. 
- Jag tycker att Svenska kyrkan och de olika svenska organisationerna i Paris kompletterar varandra. Här i kyrkan har vi en ”hemmakänsla”, säger hon. 

Att församlingen behöver många medlemmar, samt se över sin ekonomi även gällande deltagande i olika aktiviteter, är något helt naturligt för Ulrika. 
- Man får så mycket av att vara medlem. Man känner att man är med och stödjer det som alla vill ha kvar. 

Karin bryr sig om människor i alla åldrar

När Karin år 2010 gick i pension behövde församlingen en kassör. Eftersom ekonomi var något som hon arbetat med hela livet föll det sig naturligt att hjälpa till och under många år satt Karin med i kyrkorådet. Men för några år sedan tyckte hon att det blev allt svårare att hålla sig uppdaterad på alla nya regler – något som ju blev svårare när hon själv inte var yrkesverksam – och föreslog att församlingen skulle skaffa en revisor. 

Samtidigt som hon blev kassör gick hon också med i besöksgruppen och där är hon ännu aktiv. 
- Jag tycker hembesöken är bland det viktigaste som kyrkan gör. Det finns många svenska kvinnor som kom hit för 50-60 år sedan som är väldigt ensamma här idag.
När mannen dör eller man skiljer sig, barnen flyttar hemifrån, och kanske även väninnor börjar falla ifrån kan ensamheten bli stor. Karin menar att det finns många ensamma som inte vill erkänna det, och även bland dem som har många franska väninnor kan saknaden efter Sverige, svenskhet, skapa hemlängtan och ensamhet. 
- Och besöksgruppen ger ju mig jättemycket tillbaka, påpekar hon. 

Någon gång per termin hjälper besöksgruppen också till att anordna en lunch på kyrkan. 
- Till seniorlunchen är det många äldre som kommer som man aldrig ser annars, berättar Karin. 

Dessutom är Karin en välkänd person på barnens dag varje vecka. På onsdagarna övar barnkörerna och när de lite äldre barnen går på svenskaundervisning i Svenska skolans regi tillbringar många av de vuxna ett par timmar i kyrkans café. Här möts mammor, pappor, au-pairer och barnflickor – samt en och annan mormor eller farmor. Hit gick Karin med sin dotter när hon var liten, för att ge henne svenskan.
- När jag kom till Paris hade vi vår dotter med oss som var nio år. Hon hade gått på Franska skolan på Essingen i Stockholm och gått på svenskt dagis. Svenska är hennes modersmål. Kunde dock hon inte skriva eller läsa, så det första vi gjorde när vi kom hit var att gå till Svenska kyrkan och skrev in henne på svenska skolan 

Till barnens dag på kyrkan går Karin igen varje onsdag, nu med sina två barnbarn, för att ge dem tillfälle att träna på svenskan. 
- Många familjer åker hit de söndagar när det är familjegudstjänst, men för andra är det långt till kyrkan och man orkar inte åka varje söndag. 

Även unga vuxna som flyttar till Paris finns med i Karins omtankar. 
- Folk vet att kyrkan finns. Och om någon råkar illa ut, då tar vi hand om den personen. 
Men verksamhet som tidigare fanns för exempelvis au-pairer har idag i Paris, liksom de flesta andra platser i världen, ersatts av direkta möten de unga emellan – tack vare möjligheten att snabbt hitta nätverk med andra svenskar via sociala medier. 

Karin tycker att Svenska kyrkan i Paris betyder oerhört mycket för svenskarna som är här.
- Det finns de som säger att ”jag går inte i kyrkan” jag tror inte på gud. Men det har ingen betydelse. Det finns en gemenskap här, de som vill kan gå in i kyrkorummet och lugna ner sig lite. Jag gör det ibland. Kyrkan betyder mycket för många.

Det är många svensktalande som vill hålla fast vid våra traditioner och många fransmän också. Karin menar att det är god reklam för Sverige; omvårdnad av barn, ungdomar och alla pensionärer. 
- Mår man dåligt kontaktar man kyrkan. Det är i utlandet man behöver kyrkan.

Malin – om möjligheten att påverka

När Malins två barn var små började hon delta i kyrkans olika barnverksamheter. Som svenska gift med en fransman och bosatt i Paris kändes det naturligt att komma till Svenska kyrkan för att ge barnen lite svenskhet. 
- Svenska kyrkan betyder otroligt mycket för mig. Och för barnen också. Här får vi ta del av svenska traditioner, en bit av Sverige. 

Genom att regelbundet komma till kyrkan blev det lätt att introducera de svenska högtiderna och traditionerna för barnen – och för maken. Malin berättar att hennes man ofta följde med på familjegudstjänsterna när barnen var små, samt naturligtvis även på jul och luciakonserter. 
- Det är också viktigt för barnen att träffa andra barn som lever i liknande familjer – där föräldrarna kommer från olika länder och kulturer. 

Under åren som Malin och hennes familj varit delaktiga i församlingen har dess verksamheter förändrats. 
- En period, när min son var yngre, fanns det ingen sånggrupp för de små barnen i hans ålder. Då var vi några föräldrar som startade en sånggrupp. 

Som medlem har man möjlighet att vara med och påverka församlingen. Och många som deltar regelbundet i vissa verksamheter, och som känner att de har lite tid över, börjar också engagera sig ideellt. 
- För att kunna bedriva verksamhet behövs ekonomi, säger Malin, och fortsätter:
- Men det är viktigt att också säga att man betalar enligt förmåga. 

Mikael Cleverstam - kyrkorådets nya ordförande

För 17 år sedan blev Mikael rekryterad till en nystartad position på företaget Millipore. Rollen, som affärsutvecklingsdirektör med inriktning klinisk kemi, och fortsatta roller genom åren, kom att innebära resor till många av världens länder. 150–200 resdagar per år, så har verkligheten sett ut för den Paris-boende Mikael och hans fru Ann-Sofie samt yngsta dotter Madeleine. Idag, sedan ett par månader, är Mikael pensionär, och med ett tidigare mycket aktivt liv var det naturligt för honom att vilja fortsätta lägga tid och engagemang på det som betyder något för honom – och där han känner att han kan göra skillnad. 

Församlingens kyrkoherde Maria hade träffat Mikael och Ann-Sofie i olika sammanhang under åren, och alltid pratat mycket när de sågs. Nu fick Mikael höra att Maria sökte någon med företagskunskap till rollen som kyrkorådsordförande. Mikael har 30 års erfarenhet av styrelsearbete, han har varit ordförande och VD i många olika sammanhang, och blev intresserad. På kyrkostämman i november -22 valdes Mikael in i styrelsen - församlingens kyrkoråd – och sedan den 1 januari 2023 är han dess ordförande. 
- Jag har god kännedom om kyrkan och dess verksamhet sedan tidigare, berättar Mikael. 

Han och Ann-Sofie har under alla år i Paris varit aktiva i såväl Svenska klubben som kyrkans julbasar och har ett stort nätverk inom ”svensk-Paris”. Ann-Sofie har suttit med i församlingens kyrkoråd tidigare, varit ordförande i SWEA Paris och är idag engagerad i Svenska Konstföreningen. När nu Mikael har tid att göra vad han vill var steget att engagera sig ideellt inte långt. 
- Det jag värnar i församlingens verksamhet är den öppenhet och medmänsklighet som finns här, människor värnar om varandra, säger Mikael. 

Som nybliven pensionär har Mikael tid att finnas på plats i församlingen och hjälpa till med allt från möten med jurister under dagtid till att träffa andra som deltar i församlingens olika aktiviteter. 
- Jag håller på att boka in möten med alla olika verksamhetsgrupper; körerna, barnverksamheten, seniorluncherna etcetera, berättar han. 
Mikael vill träffa de som är med i kyrkans verksamheter och prata medlemskap med alla. 
- Det är väldigt viktigt för Svenska kyrkan i Paris att visa på ett högt, stigande, medlemstal, säger han. 

Han ser församlingen som en viktig samlingsplats för personer som pratar svenska. 
- Här kan man låna böcker, gå på en seniorlunch eller bara träffas för att prata med andra.

Mikael säger att han uppskattar kyrkoherde Marias driv och aktiva engagemang i hela församlingen. 
- Maria har en öppenhet och ett fantastiskt engagemang som gör kyrkan till en tillåtande plats, menar Mikael. 

Under pandemiåren gick församlingens ekonomi ned, främst på grund av att man inte kunde genomföra julbasarer och luciakonserter som tidigare år. Kyrkorådet beslutade om höjd medlemsavgift, vilket tyvärr fick motsatt effekt och man förlorade en del betalande medlemmar. Nu har kyrkorådet åter justerat de rekommenderade medlemsavgifterna, denna gång genom att sänka dem, och man hoppas att flera av de tidigare medlemmarna ska återvända, samt att fler ska förstå vikten av att betala sin medlemsavgift varje år. Utan medlemmar ingen framtid. 
- Till dig som funderar på att bli medlem säger jag ”passa på att bli medlem nu”. Medlemmar är väldigt viktiga för Svenska kyrkan i Paris. 

Agneta och musikens roll i livet

Agneta reste till Paris som 22 åring. Hon var nyutexaminerad gymnastiklärare och fick genom Paris-baserade diplomaten Ingemar Hägglöf tips om kontakter för att få ett arbete i staden. I Paris träffade hon sin blivande make, och blev kvar. Några år senare, när hennes tre söner var några år, besökte hon för första gången Svenska kyrkan. 
- Mina första möten med församlingen var någon julbasar, och julgransplundring. Svenska kyrkan gav mig möjlighet att visa barnen svensk jul och lucia. 

Men det var långt senare som Agneta började bli riktigt aktiv i församlingen. 
Musiken har alltid haft en stor roll och viktig betydelse för Agneta. Därför var kom det naturligt att besöka kyrkan för att lyssna på kören, vid lucia och andra tillfällen. 
- Men kören var ju för yngre personer. Jag ville ha en kör även för oss lite äldre. 
Agneta föreslog för dåvarande kantorn att starta en till kör, och hon fick
gehör för sin idé.
- Det är en väldigt öppen församling, säger Agneta. 

Sedan ett år sitter Agneta med i kyrkorådet. Hon tvekade länge efter att hon fått förfrågan om att ställa upp i valet – men musiken beslutade henne för att säga ja. För styrelse, det vill säga kyrkorådet, är församlingens ekonomi och framtid viktiga frågor. Att få fler personer i församlingen att vilja bidra ekonomiskt genom årlig medlemsavgift är en av grundstenarna för dess framtid. 
- Om du vill ha kvar den här platsen, omgivningen, kyrkan, så behövs ditt ekonomiska bidrag, påpekar Agneta. 
- Det måste in pengar. 

Linnéa om gemenskap och hemlängtan

Som barn sjöng Linnéa i kyrkokör. Hon konfirmerade sig som tonåring och har av och till funderingar på att bli präst. Men när hon flyttade till Paris för ett par år sedan var kyrkan inte den första platsen att besöka. 
- När jag kom hit för två år sedan, för att plugga politik, kunde jag ingen franska, berättar Linnéa. 
Parallellt med universitetsstudierna började hon språkundervisning och idag är franskan inget problem. 
- En period i början hade jag en väldig hemlängtan. Min konfapräst hade jobbat i utlandskyrkan så jag googlade lite och hittade Svenska kyrkan i Paris. 

I församlingen hittade hon snabbt en fin gemenskap och har efterhand blivit indragen i allt fler verksamheter. Idag sjunger hon i kören, är kyrkvärd och hjälper till med söndagsskolan. 
- För mig är församlingen som ett andra hem. Jag kommer hit när jag är glad, när jag är ledsen, och jag känner att jag alltid kan komma som jag är. 

Linnéa tycker att det är svårt att få vänner i Paris. Att livet här kan vara väldigt ensamt. Det är en stor stad, men många har vänner sedan barnsben och det är inte alltid lätt att vara ny. 
- I kören har jag fått vänner för livet, säger Linnéa och berättar att hon varvat säkert 5-6 personer. 

Förutom att sjunga i gudstjänster och alla de många luciakonserterna under december så hjälper Linnéa och några fler körmedlemmar till att baka – inför julbasaren och vid andra tillfällen. 
- Församlingen är en väldigt viktig, väldigt fin plats för mig. Här känner jag mig alltid välkommen. 

Steve - kyrkorådsledamot och körmedlem

Steve är halvt svensk och halvt fransk. Han föddes i Paris av svensk mamma, men pappan är fransman. Som barn, mellan 7 och 14 år, bodde han i Stockholm. 
- Svenska kyrkan har alltid varit väldigt viktig för mig när jag bott i Paris, långt från Sverige, berättar han. 
- Här i kyrkan får jag ett sammanhang och ett samband med den svenska kulturen. 

Efter det att Steves mamma dog, för 9 år sedan, har det blivit allt viktigare för honom att ha en kontakt med Svenska kyrkan. 
- Vi hade en minnesstund för min mamma i kyrkan, berättar Steve. 

Här i Svenska kyrkan i Paris känner han sig hemma. 
- Jag ber i kyrkan och för fyra år sedan började jag i kören. Mitt engagemang i församlingen är också för mammas minne och för mitt arv, säger han.

Sedan ett par år är Steve ledamot i församlingens kyrkoråd. 
- Efter något år kom Joakim Bråkenhielm och frågade mig om jag ville sitta med i kyrkorådet. Joakims syster, Sofia, och jag lekte som barn. Det kändes som att cirkeln slöts. Jag svarade Joakim att jag inte är kristen, rent tekniskt. Han svarade att det kan vi lösa. Så jag döptes och har sedan dess varit aktiv i Svenska kyrkan.