”Bättre en bra grannkvinna än en syster i nästa by”, lyder ett svenskt ordspråk. Jag har tre bröder och det uppskattar jag mycket. Ändå har jag alltid saknat en syster. En bra grannkvinna har inte varit tillräckligt trösterikt för mig. Jag längtar efter en ”trätosystar” som det går att diskutera med på ett vänligt sätt utan att riskera att relationen går i kras. De personer jag känner som har systrar verkar inte behöva någon annan djup vänskap som är lika innerlig och trygg. Nu har jag ju ingen syster, så jag kanske bara ägnar mig åt rosa-moln-drömmeri om systerskapet. Det närmaste jag kan komma mina dagdrömmar är mina svägerskor.
Även om ”svägerskorskapet” är tryggt, så är de inte alltid ett tillstånd av rosa-moln-svävande. När jag väntade mitt andra barn, reste jag emellertid från Brasilien för att bo den sista tiden i en lägenhet över min brors och svägerskas i Eksjö. Min svägerska hade precis fött sitt första barn. Vid denna tidpunkt var jag, min man och vår sjövilde tvååring nyinflyttade på en främmande plats mitt i Rio de Janeiro, Brasilien. Det var fullt med människor omkring oss, ändå kände mig mycket ensam. Vi hade varken familj eller vänner som bodde i närheten. Från den tropiska hettan flög jag och sonen över havet till ett vitt vinterlandskap i den småländska granskogen. Min man behövde stanna kvar några månader till i Rio de Janeiro för att slutföra en vidareutbildning. Det var två saker jag och min svägerska ägnade oss – barn och jul. Vi julbakade, planerade julmenyer, gick på julmarknader, lyssnade på julkonserter, läste julsagor och julmyste. Och givetvis, våra barn var klädda i tomtedräkter. Min son som aldrig tidigare hade sett snö, ville inget annat än att rulla snögubbar och åka pulka. I slutet mot graviditeten var jag så stor i kroppen att jag fick skavsår på insidan av låren och jag kunde bara gå några steg i taget för att sedan behöva vila. Men vi hade ändå all tid i världen. Jag smekte min mage och längtade efter att få lära känna doften av mitt kommande barns hud. Jag kan fortfarande sakna känslan av att leva på ett moln som svävar över världens mittpunkt. Att inget annat är viktigare än att bära på liv. Ja, det var nästan som i mina rosa-moln-drömmar om systerskapet, fast med en doft av kanel, pepparkaksbak och blöta ullsockor.
När Maria blev havande sökte hon också efter ett systerskap. Måhända kände hon sig ensam. Maria letade inte upp en biologisk syster och hon verkar inte ha haft en bra grannkvinna som hon kunde ty sig till. I stället begav hon sig till sin kusin Elisabet. Det låter nästan för enkelt i Lukasevangeliet som om Juda by skulle ligga precis intill. Maria bodde i det lilla samhället Nasaret, Norra Israel. Det finns olika uppgifter kring hur många som bodde där. Det kan ha varit upp till ett femtiotal familjer och omkring 400 personer. Bergsbyn som Elisabet bodde i heter Ein Karem och som betyder ”vingårdens källa” på hebreiska. Färden till Ein Karem var på Marias tid allt annat än lätt. Hon behövde ta sig 14,4 mil till fots och med en höjdskillnad på 407 meter. Om Maria gick två mil om dagen måste det ha tagit minst en vecka. Med bil tar resan idag två timmar och tjugo minuter. Juda bergstrakt var dessutom farlig och ofta intagen av banditer som gömde sig i klippskrevor. På platsen för Marias och Elisabets möte finns än idag en källa, vars vatten Maria lär ha druckit ur. Över den byggdes Besökelsekyrkan. Enligt tradition var det den förste kristne kejsarens mor Helena som upprättade de äldsta delarna av kyrkobyggnaden.
Maria stannade kvar i Ein Karem fram till Elisabets förlossning. Med tanke på mina skavsår och svullna ben är det obegripligt för mig att förstå hur Maria orkade ta sig hela vägen tillbaka till Nasaret halvvägs in i sin egen graviditet. Kanske fanns hennes trolovade Josef eller Elisabets man Sakarias i historiens bakgrund för att bistå henne med en åsna. Utifrån deras lojalitet till sina kvinnor kan jag mycket väl tänka mig att de också var omtänksamma. Bibeln berättar att de båda männen hade hört änglar tala till dem om de mirakulösa graviditeterna. Maria var ung och hade inte haft någon man. Och Elisabet kunde inte få barn på grund av sin höga ålder.
Idag firar vi inte längre Jungfru Marie besöksdag hos Elisabet den 2 juli som en enskild högtid i Svenska kyrkan, då den avskaffades år 1772. Vid denna tid hade alla de övriga Mariadagarna, utom bebådelsen och samtliga kvinnliga helgondagar tagits bort från kyrkoårets kalender (såsom St. Maria Magdalena, St. Katarina, St. Anna och St. Birgitta). Däremot bibehölls två manliga helgondagar (St. Johannes döparen och St. Stefanos). Att Marie besöksdag avskaffades är svår att förstå, då den ingick i reformationens kyrkoordning och har en tydlig biblisk grund. Idag har vi tre Mariadagar i kyrkokalendern: bebådelsen (omkring 25 mars), kyndelsmässoafton (omkring 2 februari) och Herrens moder (fjärde advent). Att kalla fjärde advent för Herrens moder är ändå passande. Fylld av helig ande förstod Elisabet att Maria bar på Herren, enligt Lukasevangeliet. Kvinnor ansågs på den tiden inte som trovärdiga vittnen, ändå har Elisabets ord tagits på allvar som den första att bekräfta att Jesus har ett gudomligt ursprung. Därför finns det en fresk i kyrkan i Ein Karem som föreställer konsiliet i Efesos år 431 e.Kr., då dogmen om Maria som Guds mor antogs. En dogm som också är grundläggande för Svenska kyrkan.
Efter den snörika julen i Eksjö har jag inte fått längta efter doften av några fler biologiska barn, men i mitt vardagsrum har jag idag en stenskulptur från Portugal som föreställer Marias och Elisabets möte i Ein Karem. Motivet fanns även före nytestamentlig tid. Vid utgrävningar från Çatalhöyük i Turkiet har arkeologer hittat i en helgedom 5 800 år gamla dubbelgudinnor. Min staty kan jag smeka ibland. Jag tänker då på de vindbyar och regnskurar som nästan helt har slipat bort alla detaljer från stenens yta. Ändå är omfamningen tydlig. I Bibeln, särskilt i Gamla testamenten, har kvinnors relationer och upplevelser ofta slipats bort som perifera berättelser. Enligt en bok om kvinnor i Bibeln framgår att av alla namngivna personer är fem procent kvinnor och endast en procent av alla ord sagda är av dem. I Lukasevangeliet bryts emellertid ofta kvinnors marginalisering. Inte minst här. Elisabet ropar högt. Maria sjunger av glädje. Vi har två namngivna kvinnor som välsignar varandra och på medeltida tavlor kan deras barn liksom vinka till varandra från mammornas magar. Elisabets man Sakaris sa inget för han var stum fram till sonen Johannes födelse, då han inte hade trott på ängels ord. Och Josef, han sov när ängel talade till honom.
Jag skulle vilja göra som Maria vandra i dagar till en medsyster och våga ropa med hög röst som Elisabet när jag ser henne. Inte bara för att jag önskar och hoppas att Svenska kyrkan återinsätter Marie besöksdag den 2 juli i kyrkokalendern. Genom Marias och Elisabets omfamning kan vi fira livet, vänskapen och lojaliteten mellan kvinnor, mellan män och kvinnor samt mellan olika generationer. Tills vidare får vi glädjas över Elisabets lovsång den fjärde advent. Mitt i helgens julstök önskar jag strössla hennes ord vidare likt ett rosa-moln-stoff som är doftsatt med kanel, pepparkaksbak och blöta ullsockor till alla som läser dessa rader: Salig är du som tror, ty det som Herren har låtit säga dig skall gå i uppfyllelse.
Veronika Diana Dunér
Diakon, Lunds östra stadsförsamling