Att härleda den första julkrubban i Sverige är inte lätt, men den allra första noteringen som vi finner går tillbaka till 1804.
Det är för sina dagböcker som den berömda Årstafrun, Märta Helena Reenstierna gör följande anteckning den 3 januari:
”Till middagen hitkom skolmästare Söderberg. Han omtalade, att man uti Suterska huset kunde få se en katolsk cermonie, föreställande Frälsarens födelse eller Barnet i krubban, med mera. Hans Abraham och jag foro således klockan 6 dit, efven följde Prästen med oss. Trängseln var stor, men slutl: träffade vi Pastor Moretti, som skaffade mig en bekvämare plats.”
Men lyfter vi vår blick och tittar ut över Europa är läget helt annorlunda. Legenden berättar för oss att hela originalkrubban från Betlehem, fördes till kyrkan Santa Maria ad Praesepe (Heliga Maria av Krubban) i Rom. Det mesta av krubban har förstörts, men man kan ännu i våra dagar finna fem kvarvarande bräder. Däremot har kyrkan bytt namn och heter nu mer Santa Maria Maggiore. Det var även här som man 1291 ställde fram den första offentliga julkrubban (vad vi vet).
Riktig fart på traditionen med julkrubba sammanföll först med renässansen. I synnerhet i Italien och Spanien. Det var också under denna tid som kristendomen spreds runt vår jord. Krubban följde då med som ett viktigt pedagogiskt redskap. Jesuitmissionärer i Kanada skrev hem att indianerna hade svårt att slita sig från de små figurerna. Varken präst eller predikan kunde lika effektivt förkunna julens glada budskap. Och vid 1500-talets slut kunde man finna julkrubbor i både Japan och Ostindien.
Det mesta här i livet har en förmåga att gå lite snett med tiden, så även julkrubban. Den blev mer och mer extravagant och gick från religiös symbol till en profan statussymbol. I och med reformationen under 1500-talet hade många julkrubbor försvunnit i de reformerade områdena. Men även den katolska kyrkan tyckte att hysterin borde stävjas. Krubborna blev mindre och inte alls lika pråliga som innan. När vi sedan närmar oss 1700-talet och upplysningstidens rationalism avtog intresset alltmer för julkrubban.
Att skriva om julkrubban utan att nämna den helige Franciskus, Guds lille fattige från Assisi, låter sig inte göras. Julen 1223, när Franciskus skulle fira Jesu födelse i den lilla italienska byn Greecio ville Franciskus tydligt synliggöra julens mysterium genom att han på ett mycket påtagligt sätt ställde upp en krubba i en grotta och där ledde in både oxe och åsna. Här handlade det inte om några vackert snidade figurer, utan här var det riktiga djur. Den heliga familjen var dock frånvarande.
Jag vill i verkligheten framställa åminnelsen av det nyfödda barnet som föddes i Betlehem: se så mycket som möjligt med mina kroppsliga ögon hur obekvämt han hade det utifrån sina behov som nyfödd, hur han låg i en krubba och hur han vilade på hö, med en oxe och en åsna stående bredvid.
(Thomas av Celano, Den helige Franciskus levnadshistoria, Kap: XXX)
Men om vi nu återvänder till Sverige, så var julkrubban en ganska suspekt och otäck katolsk tradition som vi skulle hålla oss långt bort ifrån. Julkrubban var länge portförbjuden i Svenska Kyrkan. De krubbor som finns omtalade fanns alla i privata hem med anknytning till den katolska kyrkan. Det är först 1906 som vi i svenskkyrklig miljö möter julkrubban. Det var på Ersta diakonissanstalt som man byggde och visade upp en julkrubba. Folk insåg att julkrubban inte alls var så otäck som man varnat för, utan tvärtom, det var något som grep tag i oss. Något som talade till barnet i oss.
Julen 1929 slog kyrkoherde Albert Lysander upp sina portar till S:t Petri kyrka i Malmö och se och skåda, nu hade julkrubban slutligen tagit sig in i kyrkan. Från Malmö spreds sedan tradition via Skåne, men också i Stockholm, under samma tid. Först lite försiktigt placerad i församlingshemmen, men så sakteliga intogs också kyrkorummet.
I våra dagar är julkrubban en självklar och mycket älskad installation, både i kyrkor och hem. När coronapandemin svepte över Sverige och våra kyrkor hölls stängda, var det säkert fler än jag som fann stöd och tröst i skenet från krubban. ”Du stjärna över Betlehem, o, låt ditt milda ljus få lysa in med hopp och frid i varje hem och hus.”(Sv.Ps. 116 v:3)
I samma trakt låg några herdar ute och vaktade sin hjord om natten. Då stod Herrens ängel framför dem och Herrens härlighet lyste omkring dem, och de greps av stor förfäran. Men ängeln sade till dem: »Var inte rädda. Jag bär bud till er om en stor glädje, en glädje för hela folket. I dag har en frälsare fötts åt er i Davids stad, han är Messias, Herren. Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba.« Och plötsligt var där tillsammans med ängeln en stor himmelsk här som prisade Gud: »Ära i höjden åt Gud och på jorden fred åt dem han har utvalt.«
(Lukasevangeliet 2:8-14)
Jan-Öjvind Swahn, Stora Julboken, Ordalaget Bokförlag AB 2016
Ulla Britta Ramklint, Populär Historia 6/1995
Thomas av Celano, Den helige Franciskus levnadshistoria, St. Francis of Assisi: Omnibus of Sources