En prydnadsängel står bredvid ett dopljus.
Foto: Albin Hillert/Ikon

Kristi ljus – ditt eget hjärtas ljus 

Nyhet Publicerad Ändrad

"Du är bärare av Kristusljuset sedan ditt dop. Det är hit hela adventsljusstaken pekar. Egentligen är varje ljus ett Kristusljus. Ljuset, barnet som ska födas, som redan är fött i världen, fött i oss. Vårt eget hjärtas ljus handlar om att ta emot barnet. Inte bara den gullige sockersöta Julklappsjesus i krubban, utan framför allt den vuxne, uppståndne kungen över liv och död, världens ljus i mitt liv, i ditt liv." Läs Jan-Olof Aggedals tankar inför fjärde söndagen i advent.

Hela adventsljusstaken pekar mot ljuset

Ljus efter ljus tänds under adventstiden, som hoppets tecken mitt i mörkret, som tecken på att vi längtar efter det stora ljuset, Kristi ljus. Längtar efter honom som sa: "Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus." 

Det första ljuset är Jerusalems tempels ljus

Det första ljuset som vi tänder i adventsljusstaken är Jerusalems tempels ljus – Sakarias ljus. Det börjar i templet, inför Guds ansikte. Sakarias står vid rökelsealtaret, tänder på och en ljuvlig doft fyller rummet, några ögonblick står tiden stilla, så nära Gud. "Gud du är här, i detta rum finns också du, fast vi inte ser dig eller hör dig är du här just nu". Plötsligt rösten: "Var inte rädd. Din hustru Elisabet ska föda en son åt dig, och du ska ge honom namnet Johannes." Elisabet föda en son? Johannes? Omtumlande: Vad ska detta betyda? 
 
När han kommer ut för att välsigna folket är han stum. Hans läppar är förseglade av häpenhet, av hemlighet, intill han brister lös i sin lovsång vid Johannes omskärelse. Då stakar han också ut vägen för Johannes: "Och du, mitt barn, ska kallas den Högstes profet, ty du ska gå före Herren och bana väg för honom." 

Det andra ljuset är Elisabets eller Johannes döparens ljus

Det andra ljuset är Elisabets ljus eller om vi så vill, Johannes döparens ljus. Elisabet var till åren kommen, barnlös, en oerhörd smärta, människors frågor, människors undran, det känns nästan som om det är någonting skamligt över barnlösheten.

Elisabet levde ett stilla liv med sin Sakarias i prästhemmet i Juda bergsbygd. Nu hade undret skett, bönesvar på det hon bett så mycket kring, gråtit så mycket över i sin förtvivlans ensamhet. Hon ska få barn!

Hon, den äldre förståndigare kvinnan styrkt av sin situation, tar emot sin tonårskusin Maria, som kommer för att vila. Två mammor möts i samhörighet. Barnen i deras magar, nästkusiner, den ene sparkar glatt, i lovsång. Övade han redan då på: "O, Guds lamm, som borttager världens synder"? 

Det tredje ljuset är Marias ljus

Det tredje ljuset är Marias ljus. Maria, denna underbara kvinna, som trots sin ringa ålder, förmodligen inte mer än tretton, fjorton år, ställde sig helt till Guds förfogande. Hur svårt måste det inte ha varit med skvallertanternas viskande och deras förflugna blickar hemma i Nasaret. Vi vet ingenting om hur Marias föräldrar reagerade på att deras tonåring väntade barn. Maria vet att hennes upplevelse är verklig och hon vet att Gud är historiens Gud, den som är verksam i varje nu och aldrig överger ens en tynande veke. Det är Maria som tänder "Världens ljus". Det är Maria som tänder det fjärde ljuset. 

Kristi ljus – ditt eget hjärtas ljus 

Du är bärare av Kristusljuset sedan ditt dop. Det är hit hela adventsljusstaken pekar. Egentligen är varje ljus ett Kristusljus. Ljuset, barnet som ska födas, som redan är fött i världen, fött i oss. Vårt eget hjärtas ljus handlar om att ta emot barnet. Inte bara den gullige sockersöta julklappsjesus i krubban, utan framför allt den vuxne, uppståndne kungen över liv och död, världens ljus i mitt liv, i ditt liv. Det är om ljusets födelse i världen det handlar. Ljuset som utgår från Betlehem, från Gud och Maria, det ljus som blir vårt eget hjärtas ljus, Kristi ljus i oss. 

Text: Jan-Olof Aggedal, stiftsadjunkt för teologisk analys