I den mörkaste och mest kulna kväll invigdes det vackra lysande korset vid kapellet på Torneälvens strand i Kuoksu.
Vädret bjöd på den mest omslutande dimma och mer halt kunde det inte vara än denna afton.
Vid 18-tiden lyste hela kapellet upp av både ljus inom och utomhus, och där bakom lyste korset som är symbolen för återuppståndelse och liv.
Så fantastiskt att få se och uppleva att Kuoksu kapell levde upp igen efter en tid i dvala, och den välkomnade oss alla med sin öppna famn.
Invigningen började ute vid korset, där komminister Jean-Claude Marclay förrättade invigningen. Han talade om korsets betydelse och tände det första ljuset i ljusstaken som omgärdade korset, och därmed var korset invigt.
Jean-Claude assisterades av präst Anna Kuoksu som tackade alla engagerade, vars krafter hade kunnat göra skapandet och installationen av korset möjligt.
Med dem fanns också Wilda Kuoksu som framförde en dikt som skapats för just den här stunden.
Efter detta flyttade invigningen in i själva kapellet, där det hölls en andakt.
Präst Anna Kuoksu framförde två solosånger vars vackra och klara toner ljöd vackert i det lilla kapellet.
Ljus tändes också för alla dem som lämnat oss och inte längre var en del i våra liv.
Församlingen bjöd på kaffe med gott och välsmakande kaffebröd, som bakats av och serverades av värdinnan Eivor Fredriksson.
Vid kaffebordet hördes ett sorl av röster i luften som var ett tecken på att alla trivdes och hade en berikande och glädjefull stund. Kvällen avslutades med att vi besökare tackade för oss och vände åter hemåt i kvällen.
Kuoksu Kapell är av högsta kulturella värde för byn, och är den enda offentliga byggnad som är bevarad i sitt ursprungskick.
Allt är som det en gång var från början sedan 63 år tillbaka, då kapellet invigdes av våra förfäder.
Här har vi, både bybor och stugbor ett kulturarv som vi bör fortsätta att förvalta och vårda efter vår bästa förmåga.
Jag avslutar med några korta rader som jag tillägnar våra förfäder vars möda och gärningar lever kvar i denna byggnad.
Här är den byggnad som fäderna byggde
den står på den mark som de röjde
Här har de enats, här har de stridit
här har de fröjdats, här har de gråtit
– De gamla som nu vila i ro
Text: Anna-Kristina Kuoksu
