Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen, för att alla skall ära Sonen liksom de ärar Fadern. Den som inte ärar Sonen ärar inte heller Fadern, som har sänt honom.
Sannerligen, jag säger er: den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han faller inte under domen utan har övergått från döden till livet. Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. Ty liksom Fadern äger liv, så har han också låtit Sonen äga liv, och han har gett honom makt att hålla dom, eftersom han är Människosonen. Var inte förvånade över detta. Den stund kommer då alla som ligger i sina gravar skall höra hans röst och gå ut ur dem; de som har gjort det goda skall uppstå till livet, och de som har gjort det onda skall uppstå till domen. Av mig själv kan jag inte göra något: som jag hör, så dömer jag, och min dom är rättvis, ty jag följer inte min egen vilja utan hans vilja som har sänt mig.
Johannesevangeliet 5:22-30
”Min dom är rättvis” säger Jesus. Genom årtusendena har de orden kommit att tolkas både som stränga och som milda, beroende på uttolkarens perspektiv och teologi. Min göteborgska bakgrund gör att jag som ung mest hörde den stränga uttolkningen. En stränghet som jag idag som vuxen och utbildad teolog ser som en form av maktmissbruk. Att skrämma folk till tro, för annars skulle de drabbas av alla helvetets kval, riskerar att ge förkrympta själar. Ängsliga människor som inte vågar stå upp för varken sig själva eller andra. Människor som kanske vakar över sin omgivning så att de inte bryter minsta regel, vilket kan leda till att ofrihet och förtryck breder ut sig än mer.
Nyckeln till tolkningen är vad rättvisa betyder. Vad är rättvist? Vem bestämmer det? Och framför allt, vad är en rättvis dom? När jag laddade upp texten från evangelieboken för att lägga i detta inlägg så stod det inte rättvis utan rätt-vis, och det kanske ger en idé av vad som kan menas. Än rättvis dom är en dom som är vis och rätt. Vis – den som ska döma är erfaren och förstår sig på människor, rätt – den som ska döma tar hänsyn till rätt människas skäl till att göra det hon gjort.
När det gäller Människosonens dom över människorna så vet vi från t ex Johannesevangeliet att Jesus känner människor på djupet även om de aldrig träffats innan. Det gör att domaren som ska döma har förståelse för varför en människa gjort som hon gjort i livet. Också när hon inte riktigt själv förstår varför hon agerat som hon gjort. Därför är detta att uppstå till domen ett tillfälle till försoning med det liv som levts, vilket kan vara jobbigt, men inte kvalfyllt.
Anders Frostenson beskriver det så här i svensk psalm 289 vers 4: ”O döm oss, Herre, frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla mänskor, folk och raser här. Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vidd och ett oändligt hem.”
Idag skorrar ordet ”raser” i versen illa, kontentan är dock fortfarande ren och klar: Guds kärlek sträcks ut till alla människor oavsett var de är, vad de har för religion eller brist på religion. Och den dom det döms med är rättvis efter vars och ens förutsättningar, därav kan domssöndagen firas som en glädjens dag.
Lis Carlander, präst