Jesus sade: ”Fäst upp era kläder och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar på att deras herre skall komma hem från ett bröllop, så att de genast kan öppna när han kommer och bultar på porten. Saliga de tjänarna, eftersom deras herre finner dem vakna när han kommer. Sannerligen, han skall fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv gå och passa upp dem. Om han så kommer vid midnatt eller ännu senare – saliga är de tjänarna, när han finner dem beredda. Ni förstår väl att om husägaren visste när tjuven kom, skulle han hindra honom från att bryta sig in i huset. Var beredda, också ni, ty när ni minst väntar det, då kommer Människosonen.”
Lukasevangeliet 12:35-40
Har många gånger funderat på vad Jesus menar egentligen. Ska vi verkligen hela tiden vara beredda? Beredda i så måtto att vi alltid är vakna? Det blir inte bra i längden, det vet vi ju. Tjänarna i liknelsen hade ju en arbetsgivare som var borta på fest och de räknade med att han skulle komma tillbaka samma dygn. Då kan en ju hålla sig vaken i beredskap. Att vi kristna skulle haft beredskap på detta sätt i närmare 2000 faller på sin egen orimlighet. Då skulle vi blivit sjuka av sömnbrist och stress för länge sedan.
Hela det tal som Jesus håller här, enligt evangelisten Lukas, är etiskt, med många liknelser och uppmaningar kopplade till dem. Samla inte skatter på jorden utan i himlen, oroa er inte, akta er för hyckleri, var beredda.
Det som verkar vara essensen är att vi ska ta vara på vår stund på jorden. Försöka leva så att när Människosonen kommer tillbaka har vi inget att frukta. Nu är inte detta helt lätt för det finns så mycket att oroa sig för. Så många människor som säger att de äger den enda sanningen. I vår tid och vårt land där vi har svårt att leva i självhushåll behöver de flesta av oss samla lite pengar att ha i reserv om något händer.
Det jag skulle kunna bli bättre på, är att be mer och oroa mig mindre – för inget gott kommer ut av oron. Om jag stillar mig och ber en stund är det inte ovanligt att oron ger vika för Guds frid, och tankar om hur just denna dags bekymmer kan omvandlas till en väg framåt.
Så klart handlar det lite om min livssituation att min oro kan stillas av en stund i bön. Jag har mat för dagen och ett beboeligt hem. Hade jag inte det vore det kanske svårare, fast det vet jag inte egentligen, för jag har inte varit där.
GUD, tack för att du omsluter mig och bär mig genom allt.
Visa mig din väg så jag kan bereda mig att vandra den.
Amen