Foto: Agneta Riddar

Under pilgrimsvandringen öppnar sig människor

Att pilgrimsvandra har blivit allt mer populärt de senaste åren och Sverker Lindberg från Karlstad är en av många som gått de 80 milen till Santiago de Compostela. Göteborgs stifts tidskrift Korsväg mötte honom på torget framför katedralen, där han delar med sig av sina upplevelser. 

Ultreia! Vidare! Vidare! Den vackra hälsningsfrasen lockar pilgrimen vidare. Över berg och slätter, genom skogar och dalar. Till målet för den långa vandringen. Stjärneåkern. Campus Stellae. Compostela!

Vi tänker på ordet när vi susar fram på motorvägen i norra Spanien. Den uppmärksamme bilåkaren kan se vägar och stigar som slingrar sig fram just intill motorvägen, där det då och då skymtar en ensam vandrare med stav och ryggsäck eller större och mindre sällskap.

Vägen är den populäraste mot Santiago, El camino francés, åttio mil lång. Från St Jean Pied de Port i Frankrike. Väl framme i Santiago kan man fortsätta ut till kusten till Finisterre, ”världens ände”, som man trodde på medeltiden.

Det sägs att de medeltida pilgrimerna hälsade varandra med ordet Ultreia. Det ger en djupare mening än den moderna hälsningsfrasen Buen Camino, som tillönskar en lyckad vandring. Ultreia vill ge mod och uppmuntran att nå bortom, djupare. En del källor menar att Utreia användes som ett Hallelujah när pilgrimen väl nådde fram till Santiago de Compostela.

År 813 upptäcktes en grav i Santiago de Compostela som man ansåg tillhöra aposteln Jakob den äldre. Han hade visserligen blivit avrättad i Jerusalem, men man menade att hans kvarlevor förts till Spanien där han en tid varit verksam. 
Vallfartsorten blev snart känd i hela Västeuropa, och pilgrimer strömmade till från alla håll –bland annat den Heliga Birgitta. Under medeltiden växte pilgrimsrörelsen sig allt starkare i Europa. Man vandrade inte bara till Santiago de Compostela, utan också till aposteln Petrus grav i Peterskyrkan i Rom, till gravkyrkan i Jerusalem, till Svarta Madonnan i Czestochowa i Polen, till den undergörande källan i Lourdes i Frankrike och till Nidaros (nuvarande Trondheim) i Norge. Pilgrimsrörelsen blev en stark faktor i den ekonomiska utvecklingen i Europa genom sitt behov av infrastruktur. Detta behov resulterade i utbyggnad av vägar, broar, härbärgen, kyrkor och kloster.

Sverker Lindberg, coach och vägledare i Karlstad, är en van vandrare. 2017 gick han de 80 milen som Camino Francis utgör, då vandringen startar i Frankrike.  Foto: Agneta Riddar

När vi når fram till den öppna platsen framför katedralen är det fullt med människor. Många turister, som vi, men också pilgrimer som nått fram till sitt mål. En flicka ligger på rygg, med ryggsäcken under nacken och blickar upp mot katedralen, äntligen framme! Alla tar bilder. 

En inre vandring. Så vill man beskriva pilgrimsvandringen, vandringen där de existentiella frågorna får plats. Målen för pilgrimsvandringar har genom historien varit heliga platser där man upplevt sig komma närmare det gudomliga. Med sig i bagaget har pilgrimen haft sitt innersta, sitt eget längtande hjärta. Pilgrimer ger sig iväg hemifrån för att hitta hem och det hon söker har hon redan med sig …

Pilgrimsvandrandet till Compostela har haft en nästan explosionsartad utveckling. Enligt en avhandling av Mats Nilsson, universitetslektor i kulturgeografi vid Karlstads universitet var det knappt 4 000 personer som gick camino Frances för trettio år sedan, idag är det över 300 000 personer som vandrar på leden årligen.

Sverker Lindberg från Karlstad är en av dem. En van vandrare med sju olika vandringar bakom sig, längs olika leder.

– År 2000 läste jag en bok om en kille som vandrade från Nyköping till Santiago de Compostela, berättar Sverker, när vi slår oss ner på en restaurang vid en av alla de gator och gränder som mynnar ut mot katedralen. Han vandrade 500 mil på 200 dagar! Så vansinnigt, tänkte jag.

– Men det där låg väl och grodde i mig, så när en kompis till mig föreslog att vi skulle vandra den 80 mil långa leden så var jag mogen. Kompisen blev sjuk, men jag gav mig ändå iväg 2017 för att gå 80 mil!

Sverker berättar att han har varit en vandrare hela sitt liv, men även cyklat långa sträckor. Han och hans hustru Åse har bott utomlands, utsända av Svenska kyrkan till Singapore, Malaysia, Australien och Frankrike och då kunnat uppleva mycket från cykeln. Men att ändå ge sig iväg ensam på en 80 mil lång vandring blev en utmaning.

– Det tog ca sex veckor, jag unnade mig någon vilodag. Men jag förstod verkligen att detta var något jag ville göra igen!

– Många har frågat varför jag åker ner till Spanien, jag borde ju lika gärna kunna gå hemma. Men jag möter ju världen här nere! Alla dessa möten med spanjorer, amerikaner, finländare, sydkoreaner … Men faktiskt väldigt få från Sverige, Norge och Danmark.

Vi ställer oss i kön för att gå in i katedralen, via Pórtico de la Gloria (ärans port), som skulpterades på 1100-talet av mästaren Mateo. Den anses vara en av den romanska konstens främsta mästerverk. Kön är lång, men alla är tålmodiga. Solen flödar över torget, över uteserveringarna, över köerna. Inne i katedralen är det svalt.

Pilgrimsmässan är klockan tolv på dagen och den avslutas speciella dagar på ett dramatiskt sätt då butofumerion, som är ett 54 kilo tungt rökelsekar i silver, svängs fram och tillbaka i en 80 m lång bana framför altaret så att det nästan nuddar vid katedralens tak.

– Det är verkligen en speciell upplevelse, berättar Sverker, som varit med om det svängande rökelsekaret.

Vad är det då som gör att Sverker återvänder gång på gång till vandringarna mot Santiago de Compostela?

– Det är framförallt mötena, menar Sverker. Utbytet jag får med andra människor, vad man pratar om. Många vandrar för att något har hänt i deras liv. De kanske blivit av med jobbet eller blivit av med relationen eller funderar på att göra en förändring i livet.

Jag förstod verkligen att detta var något jag ville göra igen! 

Sverker Lindberg

– Det handlar verkligen om att lyssna. När oron har släppt vågar människor öppna sig lite grand. Startar man ensam, som jag gör, får man större möjligheter att möta andra. Det är också en fördel om jag kan vara lite social själv, våga ta en kontakt. Vill någon inte prata märker man det direkt.

Hur har Sverker själv då blivit påverkad av pilgrimsvandrandet? Håller han med om att vandringen också kan bli en inre resa?

– Ja, jag vandrar ensam med mig själv men också med andra. Jag lär känna mig själv. Det kan ju gå flera dagar när jag är alldeles ensam, då tittar jag på mitt liv. Barndomen blir nästan ett slags mantra, jag tänker på min pappa, eller på min mamma. Så kommer det helt plötsligt nya hågkomster, det är helt fantastiskt vilka minnen som kommer tillbaka.

Har din tro förändrats eller fördjupats sen du började pilgrimsvandra?

– Ja, det tror jag. Det är helt otroligt med alla pilgrimsmässor man kan få vara med om på många ställen längs leden. 
  
Som den vägledare han är startade Sverker en pilgrimsvandringskurs i Karlstad i våras. Deltagarna var en grupp människor som funderat länge på att vandra i Spanien, men inte kommit sig för. Det var en väl motiverad grupp, många var pålästa.

Sverker planerar en ny kurs i höst, men har också tankar på att genomföra en kortare vandring från Sarria in till Santiago de Compostela med en grupp med funktionsvariationer.

– Idén fick jag när jag såg ett programblad om hur det går att göra en egen camino. Där fanns bilder på att ”vandra” med rullstol, cykel, häst eller båt. Men nu är rullstolsvandringen omöjlig, förklarar Sverker där vi sitter på uteserveringen framför katedralen, eftersom här är alldeles för många människor, detta ”jubelår”.

– Men kanske nästa höst? Det skulle vara fantastiskt roligt! 
  

Text & foto: Agneta Riddar 
  
Hela texten finns tidigare publicerad i tidskriften Korsväg nr 3 2022