Den 30 april 1866 föds Sven Svensson i Lilla Slågarp, en mil utanför Trelleborg in i en lantbrukarfamilj. Under skoltiden får prästerna i församlingen upp ögonen för honom och föreslår att han ska bli präst.
Sven byter efter en tid namn till Sven Bernhoff och landar så småningom i Örkened i Lönsboda där han blir kyrkoherde och kommer att spendera större delen av sin tjänst och liv. En av hans söner, Olle går sin pappas väg och blir även han präst och en av hans döttrar, Ingela, blir min mormor.
Jag blir rörd när jag tänker på Sven som föddes för över 150 år sen, på hur hans historia – än mer efter att jag också blivit präst – kommit att flätas samman med min egen.
För min egen del var vägen till präst inte självklar, i alla fall förstod jag det inte först att det var dit jag var på väg.
Ibland är det lätt att känna sig otillräcklig som människa men där tänker jag att en får försöka ha tillit till att där vi människor inte räcker till, där tar Gud vid.
Elin Jakobsson-Kärki, präst.
Men som med så mycket i livet kan jag tycka att när man ser tillbaka så är det nästan som att händelser, tankar och känslor en haft är som stora pilar där Gud kärleksfullt pekar ”gå ditåt”. Alla kommer vi någonstans ifrån i livet och oavsett vad vi har med oss så har vi alla vår bakgrund hos Gud. Gud som älskade oss redan långt innan vi fanns till här i jordelivet.
Den 5 juni förra året 2021 vigdes jag till präst tillsammans med min man Johannes och en av våra klasskamrater i Lunds domkyrka. Även om inget med det där sista året, som ledde fram till att vi skulle prästvigas, hade blivit riktigt så som en tänkt sig på grund av coronapandemin, så kände jag mig så buren denna dag. Buren av alla som gått före, som Sven och Olle. Buren av allt gott jag fått med mig av alla fina människor runtom och av Gud.
Att vara präst tror jag är att vara en del i en världsvid kyrka full av människor, alla med sina olika uppdrag och arbetsuppgifter, alla lika viktiga, värdefulla och älskade i Guds ögon för den personen som hen är. Något som jag också så
mycket hoppas på att kunna få vara med och förmedla i min tjänst.
Ibland är det lätt att känna sig otillräcklig som människa men där tänker jag att en får försöka ha tillit till att där vi människor inte räcker till, där tar Gud vid.
Det gör mig glad att se all den varma kraft och kärlek som finns i oss människor och här i Ystad-Sövestads församling. Så mycket vilja att göra gott, att göra världen lite bättre, bygga Guds rike på jorden till en mer kärleksfull plats för alla.
Kanske är det viktigare nu än någonsin när många av oss oroar oss över världssituationen, att påminna sig om Jesus som vandrat här på jorden med oss, en Gud som vet hur det är att vara människa. En Gud som bär i både ljus och mörker och som alltid vandrar vid din sida.
Hoppas att vi ses i församlingen!
Guds välsignelse och varma hälsningar,
Elin Jakobsson-Kärki, präst