Allhelgonahelgen är en helg när många av oss går till kyrkan och kyrkogården. Vi tänder ljus på våra anhörigas gravar och låter minnen skölja genom oss.
För mig blir det extra påtagligt detta år. För en månad sedan följde vi pappa till sista vilan. Det blev en fin begravning just för att den blev personlig samtidigt som den vilade på traditioner som bär genom livets svåra stunder.
Att min pappa är död väcker massor med tankar och känslor i mig. Döden kan komma oväntat eller väntat, livet är inget som kan kontrolleras och dess skörhet är just det som gör livet så vackert och heligt.
Jag och mina systrar har levt länge med en sjuk pappa, livets skörhet har funnits påtagligt i många år hos oss. Det är som om vi har suttit i dödens väntrum i 10 år. Att leva med denna väntesorg har varit ganska tufft. Varje gång jag sagt hej då till pappa med vetskapen om att detta är nog sista gången vi ses har liksom präglat vår relation.
Men nu har det hänt, han är död och begraven. Det är nästan som att jag skäms över känslan att det definitiva är som en lättnad och befrielse. För mig känns det på något sätt lättare att sörja än att väntesörja. Samtidigt vet jag ju att det är fler än jag som har just den erfarenheten.
Jag kan ju på något sätt anses som proffs på sorg då jag faktiskt möter sörjande ofta och själv lett sorgegrupper. Men det hjälper ju inte att vara proffs när det faktiskt är så att det är sorgen som jobbar med oss inte vi som jobbar med sorgen. Inför sorgen blir jag maktlös och kastas in i en torktumlare av känslor och tankar som behöver tumla omkring mig tills torkprogrammet är färdigt.
De ljus vi tänder på allhelgonahelgen står för sorg, saknad och tacksamhet men också för tron på något större. Mitt i sorgen tror jag på en Gud som finns med när allt rämnar. Gud är närvarande och bär i sorg och saknad. Min tro ger mig tillit att det finns glädje bortom sorgen.
Så denna allhelgonahelg tänder jag ljus för min pappa. För vem tänder du ljus?
”Lär mig, du skog, att vissna glad
en gång som höstens gula blad:
en bättre vår snart blommar,
då härligt grönt mitt träd skall stå
och sina djupa rötter slå
i evighetens sommar.”
Psalm 304