Men trots det tycker många av oss att det är svårt och jobbigt att prata med varandra om sorg och död.
– Sorgen kan vara, och är också oftast, väldigt svart och hopplös, oavsett vad du har för tro och livsåskådning. Men att prata om sorgen kan vara ett sätt att gå vidare, berättar diakon Tina Nordström som är en av de diakoner som arbetar med Leva vidare-grupper i Svenska kyrkan.
I Leva vidare-grupperna får deltagarna tillsammans prata om sin situation och sin sorg. Tina berättar att de brukar börja med att alla får tid till att berätta om hur livet var innan allt hände, innan de förlorade sin närstående. Men också om dödstillfället, vad som hände och hur det kändes då och hur det känns nu.
– Sorgen gör inte skillnad på människor, alla som förlorar nå[1]gon de har nära går igenom olika faser, som naturligtvis ter sig olika beroende på vem man är. Chocken, reaktionen, bearbet[1]ningen och sen nyorienteringsfasen, säger Tina och fortsätter:
– Alla har rätt att känna sina känslor, och det är viktigt att tillåta sig att få känna alla känslor också. Man kanske känner ilska, eller vill skratta åt något, och det måste vara okej.
Sorgen gör inte skillnad på människor.
Till Leva vidare-grupperna kan alla som förlorat någon komma, utan något krav på tro eller motprestation. Syftet är just att få en plats att prata om det man varit med om, dela sorgen med andra och få olika verktyg för att gå vidare.
– Många skapar ju också nya relationer i gruppen, nya vänner, vilket i sig är ett sätt att gå vidare och ”nyorientera sig”.
I princip träffas grupperna fem gånger, men ibland behövs ett uppföljande samtal. Kanske om det varit ett juluppehåll eller ett sommarupphåll strax efter.
– Det finns ju vissa perioder under året då det kan vara särskilt svårt med saknaden, som till exempel julen, och då kan det vara bra att få träffas en gång efter det också, säger Tina.
Hon berättar också att det inte är helt ovanligt att många som har sorg upplever att människorna som fanns där så nära när allt var nytt, efter dödsbeskedet och inför begravningen, inte längre är kvar på samma sätt, och att det kan kännas lite ensamt.
– Det är också många som känner att de inte vill prata med sina nära om allt, eller känner att de på något sätt vill skydda dem. Och då kan den här gruppen få vara en plats där det är tillåtet att prata om allt, berättar Tina.
Men inte alla vill träffas i en grupp för att dela sin sorg. Det finns naturligtvis möjlighet till enskilda samtal för att bearbeta sin sorg.
– Oavsett hur man gör, så kan det vara viktigt att få sätta ord på sina tankar och sin sorg. Och inte minst att höra sig själv säga dem högt.
Text: Linda Gustafsson
