Flyga och falla - en bimusikal

En livsviktig dans

Kommunikation är en viktig egenskap inte bara för människor. Idag vet vi att de flesta djurarter och även växter och träd kommunicerar för att informera om faror och var man kan hitta föda.

Även det lilla honungsbiet som denna musikal i huvudsak handlar om har ett mycket speciellt sätt att kommunicera med andra bin i kupan. Informationen som måste fram är ju: var finns det nektar och pollen att samla in och hur långt bort? 

Mannen som löste gåtan var Karl von Frisch som genom mångåriga studier av bin kartlade deras kommunikation och erhöll ett delat Nobelpris i medicin för sina upptäckter 1973.

I den här musikalen kommer bina - i form av barn - att genom dans förmedla det fantastiska kommunikationsspråk som våra honungsbin behärskar och som gör att vår natur överlever genom livsviktig pollination och att vi kan få 
underbar honung.  

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * 

Binas magiska dans visar vägen till maten!

(en text av biologen och författaren Stefan Edman)

Jag minns tydligt den gula boken om ”Binas liv” som min naturintresserade pappa läste med stor aptit. Till det yttre en högst oansenlig skrift men med ett innehåll som gav genljud över hela världen. ”Hemvändande bin kan informera sina kamrater om var det finns mat att hämta”, skrev författaren, den österrikiske biologiprofessorn Karl von Frisch. För den upptäckten fick han Nobelpriset i medicin 1973.

Karl var hängiven biodlare och hade ofta kikat in i sina kupor. Han njöt av myllret och surret och tanken på den goda honung som bina skulle producera åt honom. Så småningom började han urskilja olika mönster därnere i den ofantliga trängseln. Nej, de små djuren rusar faktiskt inte omkring på måfå, fast det kan verka så. Många av dem utför då och då alldeles bestämda rörelser, skakar sina vackra kroppar och surrar plötsligt till, starkare än normalt. Efter tålmodiga studier vid kupan och i landskapet runtom insåg den alltmer förbluffade forskaren: Bina dansar för varandra!

När de sugit nektar ur blommor 50–100 meter från kupan dansade de i små cirklar, ja, de snurrade egentligen bara runt, runt åt bägge håll. Andra bin höll sig nära dem, överförde rörelsen till sina egna kroppar och sniffade också i sig doftämnen som fastnat på de dansandes kroppar. Detta räckte för att de skulle hitta fram till just de här blommorna och hämta mer mat till kupans larver.
Om matstället låg längre bort i landskapet såg Karl von Frisch hur bina i stället utförde en mycket mer avancerad balett: nu rörde de sig i två cirklar, sammanfogade till en ”åtta” med tydlig mittlinje. Åttan lutade mot kupans lodlinje. Och lutningsvinkeln skiftade, ibland var den större, ibland mindre. Vad berodde det på? Kunde det rentav vara vinkeln mellan solen och blommorna, en viktig information till kamraterna så att de vet vilken flygriktning de ska ta? Javisst! Men solen flyttar sig som bekant 15 grader i timmen över himlen – egentligen är det ju jorden som ändrar läge – så bina måste kunna kompensera för detta när de dansar sin åtta, annars skulle kamraterna missa målet. Det klarar de, vilket betyder att de håller reda på vad klockan är. Idag vet vi att bin har en hormonklocka som mäter ut dygnet för dem.

Men hur gör de när det är mulet, måste de vänta med att forsla hem mat då? Ingalunda! Binas ögon är konstruerade för att uppfatta polariserat ljus som tar sig igenom moln och dis; de behöver alltså inte se solskivan för att veta var solen befinner sig.

Och som om detta inte vore nog: Bin kan också genom sin dans berätta hur långt det är till de nektarstinna blommorna. Det sker på mittlinjen i åttan genom att djuren skakar på kroppen medan de dansar, häftigare ju kortare avståndet är; hela dansen är då dessutom snabbare. Men hur mäter de avstånd? Jo, de kan avgöra hur mycket flygbränsle som förbrukats på trippen från kupan till blomman. Ungefär som när vi avläser bensinmätaren i bilen och räknar ut hur långt vi kört.

Ett ytterligare mirakel: Ju mer nektar det finns att hämta på det här stället, desto längre pågår dansen. Men desto mer hinner ju också solen förflytta sig. Det ”förstår” dansaren och ändrar därför successivt dans-åttans lutningsvinkel.