– Jag hade inte suttit här idag om inte min kyrkoherde hade frågat mig om jag skulle göra trainee-året, säger Amelia von Schantz.
Hon och Gustav Spång har slagit sig ned i en trappa med varsin lunchlåda inne på LUX, de humanistiska och teologiska fakulteterna vid Lunds universitet. Det är en modern byggnad, sammanbyggd med ett av de gamla pampiga tegelhusen på universitetsområdet. Alla bord är upptagna av studenter som pluggar, samtalar eller äter lunch.
Det är en vacker höstdag. Träden skiftar i höstens allra vackraste färger och murgrönan som klättrar på tegelfasaderna är knalligt röd. De första veckorna som studenter har varit intensiva, men roliga berättar Amelia och Gustav.
– Det har varit väldigt roligt att träffa andra som tänker i samma banor som vi. Vi kommer båda från ganska små samhällen, så att ha tankar på att bli präst har vi varit ganska ensamma om, säger Gustav.
Gustav kommer från Alvesta, Amelia från Döderhult. De är båda 21 år gamla. De kommer inte från särskilt kyrkligt engagerade familjer, utan det var konfirmationstiden som gjorde att de båda hittade kyrkan som ett viktigt sammanhang. För Gustav kom tankarna på att bli präst redan som 16-åring. Men när hans mamma frågade honom om det inte var präst han skulle bli så blev det blankt nej.
– Som 16-åring vill man ju verkligen vara självständig så jag kunde ju inte göra som mamma sa, säger Gustav Spång och skrattar.
Men tankarna fanns kvar och Alvesta församling och de som arbetade där blev ett väldigt viktigt sammanhang för Gustav. Efter gymnasiet gjorde han trainee-året i församlingen.
– Från den allra första dagen på trainee-året visste jag att jag ville arbeta i kyrkan, det fanns ingen tvekan. Det har betytt jättemycket att jag fått förtroende och ansvar och att man litat på mig, säger Gustav.
För Amelia kom tankarna på att arbeta i kyrkan lite senare. Hon hade planer på att bli polis.
– Jag visste att jag ville jobba med människor. Men när jag gjorde trainee-året så fick jag veta mer om vad en präst gör. Och så är det väl lite Gustavs fel också, han peppade mig och föreslog att vi skulle göra det här tillsammans, säger Amelia.
Jag hinner knappt ställa frågan om vad de ser fram emot mest efter prästvigningen innan Gustav svarar:
– Allt! Jag ser fram emot allt, att få vara i tjänst. Att få göra allt det som präster gör i gudstjänster och alla fina möten, säger han.
Även Amelia lyfter möten, att få jobba med människor som det hon längtar efter mest.
– Jag har insett mer och mer att jag vill jobba med alla sorters människor, inte någon specifik kategori. Det är så fint med kyrkan att man får möta alla, från barn till gamla. Det är mycket glädje i kyrkan, men det finns också plats för sorg. Kyrkan finns liksom med i hela livet, i alla skeden, säger hon, och fortsätter:
– För mig har kyrkan också varit en väldigt fin och bra plats, en plats där man får vara sig själv. Det är något som jag vill jobba för att andra människor får del av också, säger hon.
Det går inte att ta miste på glädjen och entusiasmen de känner inför sin framtida tjänst. Men finns det något som utmanar, som känns svårt?
– Jag tror att det är 99 procent roligt. Sedan tror jag att eftersom man jobbar med något man tycker är så himla roligt kan det bli svårt att sätta gränser. Man är ju alltid präst, kanske kan det vara tufft att alltid bli igenkänd, säger Gustav.
Amelia instämmer.
– Sedan finns det säkert saker som är tuffa, speciellt i början. Som att begrava små barn, det är ju inget man ser fram emot. Eller att få möta tunga saker i själavårdssamtal. Men det tror jag man lär sig hantera, och det känns viktigt och fint att kyrkan finns med även i det svåra, säger hon.
Hur vill ni vara som präster?
– Jag vill vara glad och framför allt närvarande, gärna i ett lite mindre samhälle där man lär känna sin församling. Jag vill vara någon som man ska känna och kunna relatera till, någon man känner tillit till, säger Gustav.
– Jag tänker samma. Jag vill vara jordnära, jag är präst men också människa. Jag vill vara ute bland människor och möta dem där de är, säger Amelia.
De bekänner att de redan smygkollat på prästskjortor. De besökte en bokhandel och råkade få syn på prästskjortorna som hängde där, som en glimt av vad som väntar.
– Vi sa att det inte var dags ännu på flera år, men expediten sa att det aldrig är för tidigt att börja kolla. Det var en speciell känsla att få känna på materialet. En småsak, men det är något man längtar efter, säger Gustav.
En vacker dag får de ta på sig sina prästskjortor och gå ut i tjänst. Men först väntar studier, praktik och kontakter med stiftet. Vi säger på återseende till Amelia och Gustav!
Charlotte Granrot Frenberg