Jesus gick utmed Galileiska sjön och sedan upp på berget. Där satte han sig ner. Mycket folk kom till honom, och de hade med sig lama, blinda, lytta, stumma och många andra och lade ner dem framför honom. Han botade dem, och folket häpnade: stumma talade, lytta blev friska, lama gick och blinda såg. Och de prisade Israels Gud.
Matteusevangeliet 15:29-21
Att vara tacksam och glad är lätt när något roligt, eller fantastiskt har hänt, vilket det ju har för de människor som blivit botade av Jesus, och för deras anhöriga. Tacksägelsedagen är en ritualiserad form av tackande som är nyttig, men kan också vara svår.
I många kyrkor tas skördens frukter in i kyrkan för att glädjas och tacka , eller något annat som är särskilt för just den aktuella bygden på tacksägelsedagen. Mångfalden av frukter och gåvor som finns kan underlätta för lovsången denna dag.
Men hur är det för den som är utsatt på ett eller annat sätt? Den som kanske är på flykt, eller är svårt sjuk?
När livet är som skörast, och är hotat av olika skäl, då står ofta livet fram på ett särskilt sätt. I boken ”Den utmätta tiden” kan vi följa Peter Noll, som vägrade låta sig behandlas för sin cancer, och hans sista tid i livet. Han får lindrande mediciner, men inte operation, cytostatika eller strålning, för det har han avsagt sig. Han provocerar med sin hållning, samtidigt som jag kan känna respekt för honom. I boken beskriver han den förvandling han genomgår när det gäller sina värderingar och vad som är viktigt i livet; Karriär och prylar står fram som mindre viktiga än tidigare, nu är det vänner, relationer och att leva som han vill ägna sig åt. Han beskriver sin förundran över hur hans situation gör att hela naturen står fram som mycket skönare än vad han någonsin sett – gräset och träden är så gröna, fåglarna sjunger vackrare än han märkt tidigare – också människorna omkring honom förvandlas och blir mer intressanta än förut. När han till slut dör är han tacksam för att han fick en utmätt tid, en tid för att förbereda sitt döende. Hans medvetenhet om att han snart skulle dö gjorde att glädjen över att leva stod fram tydligt.
Nu reagerar förstås inte alla som får en sjukdomsdiagnos, eller drabbas av en olycka som Peter Noll, särskilt inte när det gäller att avstå behandling. Men hans livsvisdom kan stämma till eftertanke och hjälpa oss att utvidga vår förståelse av vad tacksamhet kan handla om.
Den som, likt Peter Noll, har möjlighet att finna tacksamhet i livet som det blev har en stor gåva. Det finns mycket att oroa sig över, det vet jag. Att låta en dag om året få handla om att hitta vad det finns att vara tacksam över är gott, tycker jag. Så på söndag tänker jag försöka tänka på allt gott omkring mig.
På måndag är det en annan dag.
Lis Carlander, präs