Text och foto: Emelie Simmons (text och bild fria för användning)
Susan Duku sitter i köket på prästgården i Vaxholm och dricker en kopp kaffe. Bredvid vid bordet sitter även hennes fyra barn och hennes två yngre systrar och fikar. De har precis varit på söndagsgudstjänsten i kyrkan. Susan är ensamstående med sina fyra barn och kom till Sverigeför ett år och sju månader sedan. Hon vill berätta sin historia om hur det är att vara kvinna född i Sydsudan
och vara på flykt i 23 år. Hon börjar prata på svenska, men efter ett tag vill hon berätta på engelska. Det blir enklare så, säger hon. Hennes berättelse är lång, och det vi återger här är en del av den.
GOSPELMUSIK GÖR MIG GLAD
– Min pappa sjöng i kyrkokören och gospelmusiken är därför en del av mig. Vi sjöng alltid tillsammans. Jag sjunger i Vaxholm gospel i kyrkanoch blir väldigt glad att få göra det, säger Susan. Gospelmusiken har i många stunder varit livsavgörande för henne för att orka fortsätta fly, att inte stanna och ge upp. Likaså bönen som gett henne hoppet att kämpa vidare. Vi sitter i trädgårdsgruppen i Prästgårdens trädgård och det kommer lite regnstänk då och då, som blandas med Susans tårar.
– Min familj flydde till Uganda när jag var sju år, men en dag kom rebellerna och invaderade flyktinglägret och vi fick fly igen. Jag flydde själv eftersom jag inte hittade mina föräldrar, berättar hon. Susan kom till ett annat flyktingläger
och särskildes från sin familj. Under den tiden samlade hon tvättvatten
i kärl och sålde till industrier i flyktingområdet, för att kunna köpa mat. Efter några år fick hon möjlighet att studera tack vare finansiering av två italienska kyrkorepresentanter från katolska kyrkan och 2007 började Susan studera på universitetet. Det skulle dröja sju år innan hon återsåg sina föräldrar i hemmet
i Sydsudan.
EGET RADIOPROGRAM
Nära föräldrahemmet får Susan jobb på en amerikansk kristen radiostation
och leder ett eget program där hon pratar om kvinnors rättigheter. Tack vare många kontakter får hon även ett jobb på ett kontor. Hennes första barn, en dotter föds men hon måste lämna bort henne en tid för att kunna försörja sig. Under några år föds hennes tre söner och Susan har jobb och bostad.
– Men situationen i Sydsudan förvärrades och vi var tvungna att fly
snabbt. Den som blev tagen av militären skulle avrättas. Jag hade min dotter på internatet och flydde enbart med mina söner som då var fyra respektive två år och en bebis. Min dotter flydde med lärarna på internatet. Vi blev stoppade vid gränsenoch intagen på förhör, men jag lyckades få dem att tro att jag skulle åka
till sjukhuset med min yngsta som var sjuk, så att vi sedan kunde fortsätta
ly berättar Susan.
SVÅR VANDRING MOT UGANDA
Vandringen mot Ugandas flyktingläger till fots var tuff. Längs med vägen låg dödade människor och Susan försökte hindra sina barn att se det
fruktansvärda genom att täcka över deras ansikten.
– Jag fick till slut få lift med en somalisk man med lastbil där jag och barnen gömde oss under taket. Jag hade gömt 20 dollar i mina kläder på olika ställen och kunde betala honom, säger hon. Mannen lyckades smuggla in familjen
till FNs flyktingläger Rhino camp settlement i Uganda där de kunde känna sig säkra. Susans dotter som då var åtta år var på flykt och under en lång period visste hon inte om dottern levde. Efter tre månader återförenades de i lägret.
– Varje dag gick jag till en plats i lägret där flyktingar från andra läger
samlades. Där frågade jag efter min dotter, men ingen hade sett henne.
Det var en fruktansvärd tid för mig, säger Susan. Nu börjar en tid med andra flyktingari Uganda. Året är 2016 och det kommer dröja ytterligare fem år
innan hon får komma till Sverige. Susan har sina dollar och lyckas bygga
upp ett företag där hon handlar mat och säljer, likadant med kläder. Hon får uppdrag som översättare på engelska, arabiska och kakva, hon arbetar också för FN, Röda Korset, Oxfam med flera hjälporganisationer som finns i lägret.
Susan börjar att driva frågor som kan göra att kvinnorna får det bättre.
– Det var osäkert att hämta vatten eller plocka ved eftersom det alltid
fanns en risk att bli våldtagen. Sådana saker lyfte jag i samtal med hjälporganisationerna, berättar hon.
– Jag blev andras röst, för jag orkade kämpa, fortsätter hon. Tårarna har slutat rinna och istället skrattar Susan och det glittrar till i ögonen.
HÅLLER TAL PÅ GLOBAL REFUGEE FORUM
Så kommer dagen som förändrade hennes liv. FN har uppmärksammat
Susans kamp och hon åker till Geneve för att prata inför första Global
Refugee Forum, om kvinnor på flykt från Sydsudan.
– Jag och utrikesminister Ann Linde satt bredvid varandra. Men jag
förstod inte var Sverige låg då, säger hon. I sitt tal i forumet var hon noga
med att prata från hjärtat utifrån sina erfarenheter att vara kvinna och
på flykt.
– Både ministrar från Uganda ochSydsudan satt i rummet och lyssnade
på mig, säger hon. Efter en dag tillbaka i lägret fårhon information om att snabbt samla familjen och sina ägodelar.
– Sen flög vi till Sverige, och det gick väldigt fort, berättar Susan.
Hon beskriver en lättnad över attslippa fly och vara rädd.
– Jag har samtidigt mycket energi och är glad. Jag känner mig trygg, mina barn är inte hungriga, jag blir omhändertagen här. Susan är van att arbeta, att kämpa
för sitt liv, för sina rättigheter som människa.
– Jag vill fortsätta prata om kvinnor på flykt, och vad det gör med oss.
Ett litet barnansikte kikar ut genom fönstret. Det är Susans yngsta som undrar om hans mamma ska komma in på språkcaféet som började
nyss.
– Mina barn är glada när jag mår bra. Nu ska jag gå in och prata svenska, säger Susan och går in i Prästgården.