Omtänksam och generös. Allmänbildad och med ett starkt rättspatos. Så minns Rikard Stoltz, 65, sin sambo Mona.
– Jag saknar henne jättemycket. Vissa människor har den där förmågan att lämna riktiga spår efter sig och Mona var en sådan människa, säger Rikard Stoltz.
Han träffade Mona första gången när de båda bara var 14 år.
– Jag och mina kompisar fick höra att en ny tjej skulle börja i vår klass. Så vi cyklade dit och Mona var där, säger Rikard.
De umgicks i samma kompisgäng och var ihop till och från. När de var 20 blev det allvar. De flyttade ihop, skaffade hund och några år senare kom dottern Sofie.
– Giftermålet blev aldrig av. Vi tänkte göra det på slutet, men då kändes det så konstigt, säger han.
Det har gått mer än ett år sedan Mona dog i cancer. Hon hade varit sjuk länge, i sju år.
– De fem sista åren var jobbiga för henne och på slutet var det extra tufft. Hon fick verkligen lida, det var hemskt. Jag sov inte mycket sista året och minns inte så mycket från den tiden, säger Rikard som följde med Mona på alla läkarbesök och behandlingar.
Våren 2021 begravdes Mona i Österåkers kyrka.
– Det blev en jättefin begravning trots att vi bara fick vara 20 personer i kyrkan på grund av pandemin. Men när vi kom ut stod över hundra av hennes vänner där och var med på gravsättningen av urnan. Mona hade otroligt många vänner och flera av dem har blivit goda vänner till mig efter att hon gick bort.
Mona älskade att laga mat och hemmet var ofta fullt av folk, berättar Rikard Stoltz.
– Hon behövde inte recept utan kunde laga utifrån vad som fanns i kylskåpet. Och trots att hon inte kunde äta det sista året fortsatte hon att laga mat till mig.
En dag när han kom hem från hospice, där Mona var inlagd den sista tiden, stod fyra matkassar på förstukvisten.
– Jag tänkte att det måste ha blivit något fel och ringde Mona. Men hon sa ”du måste ha mat” och började lära mig att laga några av hennes rätter över FaceTime från Hospice. Det var viktigt för henne så där stod jag och lagade kyckling med ris och sås.
Ett annat av Monas stora intressen var islandshästar, berättar Rikard Stoltz.
– Hon var väldigt engagerad, red själv, höll i kurser och arrangerade tävlingar. Det blev ett familjeintresse att hänga i stallet. Vår dotter rider också och jag lärde mig att sko hästar.
När Mona dog hade hennes häst ett föl i magen och hennes dotter var gravid med sitt andra barn.
– Mona var så ledsen för att hon inte skulle få uppleva sitt andra barnbarn, säger Rikard som ofta umgås med sin dotter och sina barnbarn.
– När något sådant här händer upptäcker man hur viktig familjen är.
När Rikard blev ensam började han träna, resa, träffa vänner och spela golf. Han har bestämt sig för att alltid säga ja till allt.
– Det är min strategi för att klara av det här. Det är så många gånger som jag tänker ”nej, jag orkar inte, jag har inte lust” men jag gör det ändå. Vad har man att förlora? Jag är glad så länge någon frågar. Jag har inte Mona längre, men jag har en skyldighet att leva mitt liv.
Hemma i huset finns de flesta av Monas saker kvar.
– Jag började rensa strax efter hon hade dött, men hejdade mig. I stället tar jag bort lite i taget. Det är ingen brådska. För mig är det en trygghet att hennes kappa hänger kvar i hallen.
Text: Mia Sjöström