Foto: Lars Aldén

Växjö stift = S:t Sigfrids stift 850 år!

Först skulle vi fira stiftets 850-årsjubileum 2020. Sedan skulle det firas 2021 och nu 2022! Då är väl jubiléet i år ett 852-årsjubileum? Eller? Vän av ordning undrar, hur det egentligen förhåller sig.

Svaret är, att det inte spelar så stor roll, när de 850 åren markeras. Det viktiga är att det jubileras!  Vi vet nämligen inte exakt när Balduin blev den förste biskopen i Växjö stift. Det enda vi vet är att det skedde ”omkring år 1170”. Man får helt enkelt välja tidpunkt för ett jubileumsfirande. För 800-årsjubiléet blev det 1972. Nu, när pandemin äntligen lugnat ner sig, firar vi jubileum med höjdpunkt den 25 september. Och det är helt i sin ordning!

Kyrkliga jubiléer ger liksom alla jubiléer anledning till summeringar av det som varit, rannsakan av nuet i historiens ljus och besinning inför framtiden. Om man ser stiftets historia som ett stycke frälsningshistoria, blir det mycket att manifestera och tacka för. ”En nåd det är att i vårt land än kyrkans klockor ljuder ...” (Sv ps 401:2).

Det ursprungliga lilla Växjö stift omfattade endast folklandet Värend. Det var en utbrytning ur det stora Linköpings stift som sedan kom att omsluta Växjöstiftet utom i söder, där stiftsgränsen också var riksgräns fram till freden i Roskilde 1658. På 1550-talet och i början av 1600-talet utökades stiftet, så att det kom att omfatta större delen av Småland. År 1915 lades det samman med dåvarande Kalmar stift. Några ytterligare gränsjusteringar har skett på senare tid.  

Från bildandet och fram till reformationen på 1500-talet var Växjö stift en del av den romersk-katolska kyrkan. Därefter kom det att ingå i Sveriges evangelisk-lutherska kyrka. I Småland, de små ländernas landskap, var man inte odelat positiv till förändringen. Nils Dacke var en av dem som stod för våldsam opposition. Somliga menar, att här och var i bygderna funnits kvar ett slags frihetlig Dackeanda med distans till dem som bestämmer i såväl stat som kyrka.

Växjö stifts historia har betecknats som ganska säregen. Till det säregna hör, att stiftet i nuvarande form är en sammanfogning av två stift, Växjö och Kalmar. Till det säregna hör inte minst skillnaderna i kyrklighet eller fromhet i olika delar av stiftet. Andliga rörelser, först inomkyrkliga väckelser, sedan mer och mer eller mindre frikyrkliga, har satt prägel på breda lager i befolkningen. så att man förenklat kunnat tala om de sentida länen som profilerade i frikyrklighet (F-län), gammalkyrklighet (G-län) och en äldre tids högkyrklighet (H-län). Detta mönster försvagas alltmer men ligger ändå kvar som ett raster i stiftshistoriskt perspektiv. Länge har Växjö stift tydligt framstått som ett av landets mest kyrkliga.

I stiftets historia finns somliga människor som gjort starka avtryck. Bland dem kan nämnas biskopar som Petrus Jonæ Angermannus, Olof Wallquist, Esaias Tegnér, Sam Stadener och Yngve Brilioth, präster som Anders Elfving, Peter Lorentz Sellergren, Pehr Nyman och Peter Wieselgren och lekmänniskor som Emilie Petersen (Mormor på Herrestad), Lina Sandell och Eva Spångberg. Listan kan göras lång. Men allra viktigast har varit de många för eftervärlden okända bärarna av kristen tro och tradition.

Stiftets förste biskop var alltså inte S:t Sigfrid. Enligt legenden var han missionsbiskop, Smålands apostel, som på 1000-talet kom från England med fullmakt att förkunna evangelium i hednaland, bygga församling och viga diakoner och präster. Så småningom kom en stationär biskop vid namn Balduin, den förste i raden. Men S:t Sigfrid är en omistlig del av stiftets förhistoria. Också han är i hög grad ihågkommen i jubileumstider, i Växjö stift, S:t Sigfrids stift!

Lars Aldén, ordförande i Växjö stiftshistoriska sällskap