Foto: Elliot Elliot

Vem minns du?

Oskar spelar fotboll i sin pappas minne. Rikard har valt att säga ja till livet även om han sambo inte finns med längre. För Susanne är fjärilen en speciell symbol för pappan som dog. Möt Ewa i huset där minnena sitter i väggarna. Så länge vi minns våra döda närstående så finns de kvar.

Jag minns min pappa Mats

När Oskar var 13 år dog hans pappa Mats. Sedan dess arrangerar familjen Mats Dyrke cup varje år för att spela fotboll till Mats minne. – Vi har alltid spelat fotboll med pappa. Dagen efter pappa gick bort var jag och brorsan på fotbollsträningen igen. Att det var som vanligt var precis vad vi behövde, säger Oskar.

Rikard med sin dotter Sofie och barnbarnen Lisen, till häst, och Agnes.

Jag minns min sambo Mona

Mitt under pandemin dog Rikards sambo Mona i cancer. De sista åren var tunga och Mona som älskade hästar och att laga mat kunde tillslut varken rida eller äta. – Trots det fortsatte hon att laga mat till mig och alla andra, säger Rikard. Mona hann varken träffa sitt andra barnbarn eller fölet som var på väg. – Jag har inte Mona längre, men jag har en skyldighet att leva mitt liv.

Jag minns min pappa

Våren efter att Susannes pappa dog i en plötslig hjärtinfarkt fick hon syn på en fjäril som flög förbi i trädgården. – Just den här fick mig att stanna upp. Den var speciell; den fick mig att tänka på min pappa. Fjärilen finns nu med på den urna hon skapade efter sin pappas död. – Jag vill med färg och form ge tröst, hopp och styrka till de anhöriga – allt det jag saknade när vi begravde pappa.

Vi minns Gerda och Greta

Första gången Solweig kom till huset i Rö var hon bara sex år gammal. Hennes mamma hade dött i TBC och hon och syskonen placerades i olika fosterhem. – Det här blev mitt barndomshem. Jag ärvde det när min fostermor Gerda, och senare hennes vuxna dotter Greta, dog. När jag kommer hit tittar jag efter dem. De finns alltid här. De finns med, säger Solweig.

Vem minns du?

Berätta gärna om du har ett speciellt minne av någon som har lämnat det här livet. Finns det kanske någon speciell plats eller sak som påminner dig om den du saknar?

Du är anonym när vi delar dina ord.

”Jag minns min farmor Selma. Hon var en sådan närvarande och omtänksam människa. Hon blev 96 år gammal och var sig själv ända in i det sista. När jag senare fick barn så saknade jag henne ännu mer, men jag vet att hon fortfarande tittar till oss då och då.”

”Min pappa var en hårt arbetande man, men jag minns tydligt en gång när jag var liten, ungefär 5 år, då han tog ledigt och vi tillsammans gick till konditoriet. Han var så stolt över mig, sitt första barn.”

”Jag minns min farfar. Han är alltid med mig.”

”Jag minns Nisse! Min allra bästa vän. Han var äldre än jag. Dog när han var 50. Nu är jag 55 år. Jag lever i Nisses ställe och tänker på hur mycket jag uppskattar livet. Allt som jag får göra, som Nisse inte längre kan.”

”Jag minns min farfar Kurt, han var snäll, skrattig och älskade att vara i skogen. Han lärde mig ro och vi drog upp abborar vi den speciell ”abbarsten” i sjön vid deras stuga. Han tog med mig på skidutflyker till övergivna hus i skogen, han visade allt som gick att äta i naturen och vi spelade ändlösa partier kort. Nu är det jag som har hans stuga och på baksidan av den finns ett litet tvättfat med spegel där han brukade tvätta sig efter arbetet. Ibland kan jag skymta honom i spegeln och höra hans lite finurliga skratt. Han är med mig på den platsen. ❤️”

”Jag minns min nära vän som tog sitt liv för fyra år sedan, knappt 25 år gammal. Det finns ingen som jag har älskat att locka fram skratt hos så mycket som hos honom. Vi ses i Nangijala.”

”Jag saknar min son och man som gick bort alldeles för tidigt. Tänker på er varje dag.”