I veckan som var hölls en gudstjänst vid den utbrända ruinen av Sjösås nya kyrka. Vi var många från bygden som ville dela sorg och minnen med varandra. I gudstjänsten deltog anställda i Sjösås församling tillsammans med pastoralchef Daniel Sjöö, domprost Thomas Wärfman och biskop Fredrik Modéus.
- Vasen och ljushållaren här på altaret räddades undan lågorna, berättar komminister Johan Lindstrand vid gudstjänstens inledning.
Det är 36 år sedan Johan provpredikade i Sjösås nya kyrka, och sedan dess har han verkat här både som komminister och kyrkoherde, firat massvis av gudstjänster i kyrkan och döpt, konfirmerat, vigt eller begravt många församlingsbor. Han är också pappa till mig.
Denna kväll är vi ett hundratal människor som samlats vid församlingshemmet i Viås, de flesta från bygden och byarna runtikring. På andra sidan vägen syns resterna av kyrkan som en altartavla. Det är en solig septemberkväll och bedövande vackert, lite kallt.
- Jag kommer aldrig glömma när jag stod här på fältet i lördags. Intill mig stod människor tysta eller med tårar i ögonen. Längs vägen här mötte jag många med minnen från kyrkan; här begravdes mina föräldrar, här döptes vår son, här är jag konfirmerad. När en kyrka brinner går något sönder, i en bygd och i oss människor, säger biskop Fredrik.
Att fira gudstjänst här väckte många minnen av kyrkan. Jag minns personligen en konfirmation i Sjösås nya kyrka, på den tiden när jag var ung ledare i församlingen. Vid konfirmandernas nervösa procession in i kyrkan smet en duva in genom den öppna kyrkporten. Den landade på en dam, flög vidare och gjorde några varv i kyrkorummet. En rådig vaktmästare försökte mota ut den med en lång ljussläckar-pinne. Till slut lyckades han fånga den med händerna när den landat på någons axel. Johan Lindstrand tog ett djupt andetag och berättade sedan om Jesu dop, och om hur den heliga Anden sänkte sig ner i form av en duva. Efter konfirmationen kom många fram och kommenterade hur fantastiskt och fint det var att de haft med en riktig duva i gudstjänsten. Processionskorset som användes då, var en av de få saker som räddningstjänsten lyckades få ut ur kyrkan innan den övertändes. Nu har det burits ut för sista gången.
- En kyrka symboliserar hembygd och också något som ligger väldigt djupt i oss människor: tillhörighet. Som vid alla förluster behöver vi få tid att sörja. Ibland skyndar vi förbi sorgen och fastnar i det praktiska. Försök undvika det. Det finns en tid att tänka nytt och nyorientera sig men den tiden är inte nu, säger biskop Fredrik.
I gudstjänsten sjunger vi psalm 56, som också sjöngs efter branden i Katarinakyrkan i Stockholm 1990: Gammal är kyrkan, Herrens hus står om än torn måste falla. Murar så höga blir till grus, ändå skall klockorna kalla.
- Det finns 3700 kyrkor i Sverige och tre av dem finns i Sjösås församling, så vi har ingen brist på gudstjänstrum. Men vad spelar det för roll. Sjösås nya kyrka finns inte längre och det som kommer efter kommer inte bli som förr, säger pastoralchef Daniel Sjöö.
När kyrkan byggdes bodde 1200 personer i byn, idag är de ca 25. Viås var en gång en egen kommun, med kommunhus, affär och nära till tågstation. Kyrkan byggdes rent fysiskt av viåsbornas händer, vilket säkert påverkat relationen mellan bygd och kyrka. Idag ser behovet av lokaler annorlunda ut.
- Vi kommer självklart inte överge den här platsen, vi kommer fortsätta vara kyrka och fortsätta vara församling. Som domprost får jag leda samtalet om vad som ska komma efter Sjösås nya kyrka men där är vi inte ännu, påminner domprost Thomas.
Vår familjs påskdagsgudstjänst i år firades i Sjösås nya kyrka, med det mot döden trotsiga uppståndelseropet, med körsång och efterföljande brödauktion. Det kändes lite som när jag var barn, även om vi nu hade med oss tre egna små ivriga inropare av kakor. Psalm 56 fortsätter: Dit ha med far och mor vi gått, där lyfte barnabön vingen. Där ha för Herren Gud vi stått, samman vid altarringen. Där har vid jul och påsk vår sång med våra fäder sig förenat.
- Sjösås nya kyrka finns inte längre men församlingen lever. Vi kommer göra en liten utställning framöver, så ni får gärna skicka in era bilder från dop, konfirmationer och annat som ägt rum i kyrkan, så att vi får en chans att minnas tillsammans, säger Johan Lindstrand avslutningsvis.
Text: Emilia Lindstrand
