Text: Matteusevangeliet 18:18-22
Jesus sade: ”Sannerligen, allt ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Vidare säger jag er: allt vad två av er kommer överens om att be om här på jorden, det skall de få av min himmelske fader. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn är jag mitt ibland dem.” Då kom Petrus fram till honom och sade: ”Herre, hur många gånger skall min broder kunna göra orätt mot mig och ändå få förlåtelse av mig? Så mycket som sju gånger?” Jesus svarade: ”Jag säger dig: inte sju gånger utan sjuttiosju gånger.”
Dagens evangelietext lämnar många frågor kvar i mig - kanske också i dig som läser. Detta med förlåtelse är svårt, och detta blir egentligen allt för kort om ett utmanande ämne. Men jag gör ett försök, ta det för vad det är, ett försök.
Jesu svar på Petri uppriktiga fråga om hur många gånger han ska förlåta, är omvälvande i sin generositet. Inte sju gånger ska vi förlåta, utan sjuttio gånger. Och då är det förstås inte meningen att vi skall räkna varje gång och så, plötsligt är det nog - utan det är så många gånger att det skall räcka för alltid. För evigt skall vi kunna förlåta.
För oss människor kan det kännas skönt att ge och få förlåtelse, men också att säga till någon "Jag förlåter dig aldrig!" När vi blivit så illagjorda, eller fått så mycket dåligt på oss att vi vet varken ut eller in - då vill vi inte förlåta, eller snarare, vi kan inte. Vi binder den som felat mot oss - men samtidigt binder vi oss själva. Det är värt att tänkas på. Så länge vi binder någon vid dennes oförrätt mot oss, är risken stor att vi själva lever kvar i det som skett. Vi går inte vidare. Då behöver vi hjälp att ta oss an det som hänt för att komma vidare i vårt liv, kanske inte direkt med den som utsatt oss, utan i samtal med någon utomstående. Det finns saker som svårligen kan förlåtas av en människa - men kanske kan en väg till försoning med det som hänt hittas, så att livet kan gå vidare och vi inte stannar kvar i något bittert och sårigt.
Märkligt nog verkar det vara där Jesu samtal med Petrus landar - mellanmänskliga relationer, och inte relationen mellan människa och GUD. Där tror jag Jesus startade, för det som förlåts här förlåts också i himlen, och det som binds här, binds också i himlen - men för vem? Traditionellt har detta bindande kopplats till prästernas uppdrag att ge GUDs förlåtelse, men är det verkligen det Jesus menar? Kanske handlar det om oss alla?
Temat för söndagen är ”Nådens gåvor” och kanske kan detta att ge och ta emot förlåtelse ses som en gåva. En gåva som inte alltid är så lätt att ge eller ta emot för den delen.
Vi behöver tala mer om förlåtelse och försoning med varandra tänker jag. Låt oss göra det.
Lis Carlander, präst