Nyss var kyrkan full av ungdomar, sommarens konfirmander, och om någon timme ska Mia medverka vid en utomhuskonsert. Men däremellan hinner vi prata om det som vi alltför sällan pratar om i dag – döden.
Mia prästvigdes för elva år sedan och har jobbat i Limhamns församling sedan 2016.
Hon har en diakonal inriktning i sin tjänst och arbetar bland annat med de socialt och ekonomiskt marginaliserade.
– Det finns fattigdom överallt, och den sprider sig.
I jobbet ingår förstås alla andra sedvanliga prästuppgifter, inte minst begravningar. En vanlig vecka är det cirka åtta kyrkliga begravningar i Limhamn. Varje präst har ”sina” begravningstider och får besked om bokning via mejl.
– I en storstad blir döden en privat angelägenhet, vi präster har inte samma relation till sorgehusen som det kan vara ute på landet.
Längre tillbaka i tiden var någons död en händelse som engagerade hela byn. Och ofta blev prästen kallad till någons dödsbädd för att ge välsignelse inför den sista färden.
I dag är mötet med döden inte en så naturlig del av livet, ett dödsfall kan upplevas väldigt chockartat särskilt om det skett hastigt eller oväntat tidigt. Livet ställs på ända och samtidigt ska en begravning planeras.
I den kristna tron är uppfattningen att själen lämnar kroppen i dödsögonblicket och att kroppen enbart är ett skal, att behandla med värdighet.
– Därför är det inte heller så bråttom med själva begravningsceremonin. De anhöriga kan ta den tid de behöver att kunna landa i det som hänt och planera avskedet i lugn och ro.
Efter ett dödsfall är det som regel en begravningsentreprenör som tar hand om kroppen. De anhöriga väljer kläder den döde ska ha i kistan, och vilken typ av kista det ska vara.
– Vissa har själva planerat i till exempel Vita arkivet och det underlättar verkligen för de anhöriga.
Inför begravningsgudstjänsten brukar Mia föreslå dem att välja musik som betytt något för den avlidne, hon uppmuntrar till att ställa fram föremål som förknippas med personen, hon är noga med att kunna säga något personligt i griftetalet.
– Vår kristna grundtro är att det finns hopp, ett liv efter detta, hos Gud. Vi går in i kyrkan och möter kistan med sorgtyngda kroppar men går sedan ut i ljuset.
– Prästen lyser frid över den som gått bort, säger ”gode Gud, låt ditt eviga ljus lysa över NN”.
Enligt lagen får det gå maximalt en månad mellan dödsfall och jordbegravning eller kremering. Blir valet kremering får det gå upp till ett år innan urnsättning eller spridning av aska.
Enligt kristen sed ska graven ligga i öst-västlig riktning, inför återuppståndelsens dag. Men alla som besökt en kyrkogård kan se att det sällan ser ut så, ofta av praktiska skäl.
I dag kremeras över åttio procent av de avlidna. Men Mia Hjertquist är en varm förespråkare av jordbegravning.
– Det är av existensiella skäl, det blir ett så tydligt avslut – nu är personen i jorden. Cirkeln är sluten. Men det är också ett symboliskt frö, ett hopp och en början på något annat, säger hon.
Hon beskriver den vilsenhet som hon ofta ser efter en begravningsgudstjänst, där kvarlevorna ska vidare till krematoriet.
– De anhöriga går ut, kommer in igen, dröjer sig kvar vid kistan, vill ofta ta lite på den.
När urnsättningen så småningom ska ske går det utmärkt att be att en präst är med.
– Det tror jag fler skulle behöva veta.
Mia Hjertquist leder också församlingens sorgegrupper tillsammans med en kollega och där har hon kunnat se att de som valt anonymiteten i en minneslund ofta har ett lite annat sorgearbete än dem som haft gravsättning i någon form.
– Vi människor har lättare att hantera livets existentiella frågor när vi har en riktning eller något att ta på för att kanalisera det vi i praktiken faktiskt inte kan ta på eller förstå. Kanske kan graven eller askgravplatsen ge ett sådant fysiskt utrymme att kanalisera sorgen på. Vi pyntar och tänder ljus på kyrkogårdarna inte för att den döde ska vara glad utan för att vi behöver det för vår sorg och i vår saknad.
Vår kristna grundtro är att det finns hopp, ett liv efter detta, hos Gud.
Mia Hjertquist
Efter ceremonin är det vanligt med någon form av sammankomst, som kan vara allt från en middag på lokal till en enkel termoskaffe på kyrkbacken.
– Minnesstunden är viktig, säger Mia. Vi behöver prata minnen efteråt och dela dem med varandra, och att dela minnena är också ett sätt för den döde att leva vidare.
I Limhamns församling får den avlidnes livskamrat en inbjudan till en sorgegrupp, inom sex månader efter dödsfallet.
Förr i tiden markerades sorgeåret med svart klädsel och etikettregler om vad som var passande och inte. Nu finns sällan de yttre attributen, men väl de inre.
– Under det första året ska man möta allt för första gången, utan sin partner. Andra året är faktiskt ofta tuffare, med insikten om att allt alltid sker utan den andra. Det kan ta upp mot sju år att vänja sig vid det.
– Många upplever tyvärr att gamla vänner drar sig undan. Men det är felriktad omsorg att ”låta någon vara ifred” med sin sorg. Behåll kontakten och vänskapen, uppmanar Mia Hjertquist.
Text: Mona Davidsson
