Vi ber:
Kärlekens Gud, som aldrig upphör att söka oss, drag oss upp ur nöd och förtvivlan.
Möt oss med din öppna famn och bevara oss i tryggheten hos dig.
I Jesu namn. Amen.
Här kommer evangelietexten för andra årgången.
För mig blir denna berättelse viktig då min gudsbild träder fram tydligare.
Vem har inte letat och letat efter något och till slut hittat det man letat efter. Ibland på det mest konstiga ställe. Och då man blivit jätteglad och skickat en Tack-bön till Gud. Kanske man berättat för någon annan om denna ansträngning med gott resultat.
Förlorad och återfunnen är för mig två viktiga ord. Förlorad kan ju vara att man vänder sig bort från Gud i sitt tvivel. Eller att man skäms så för att man gjort något fel, kanske mot en medmänniska. Kan det verkligen vara så att Gud bryr sig om mig? Gud känns långt borta.
Men på något sätt så kommer känslan och upplevelsen åter, att jag inte är förlorad eller övergiven. Gud har funnits där hela tiden. Gud finns alltid nära oss och det är vi som vänder oss bort. Som Anna beskriver Gud i boken ”Herr Gud det är Anna”. Gud har ingen rygg för Gud kan aldrig vända någon ryggen. När jag vill närma mig Gud och be om förlåtelse eller vara öppen mot det gudomliga igen så finns alltid omsorgen där. Då beskriver texten att då blir glädjen stor bland Guds änglar.
När jag var fem år så började jag i församlingens söndagsskola. Den hölls i ett klassrum varje söndag eftersom det var långt till kyrkan från där vi bodde. Den leddes av en ung man som senare blev präst. Jag tyckte mycket om att gå dit. Min första bibliska berättelse som jag minns var den om den barmhärtige samariern, eller som det på den tiden hette; samariten. Jag blev fascinerad av denna berättelse och vi fick även en tidning med detta motiv på omslaget. Efter några år så kom jag in i en period då jag inte ville vara med längre. Varför minns jag inte nu. Jag sa till mina föräldrar att jag ville sluta och så blev det. När det gått en tid, kanske en termin, så hände något i mig. Jag fick en längtan tillbaka och gick och grunnade över detta. Till slut tog jag upp mina tankar med mamma. Jag berättade att jag ville börja igen men att söndagsskolläraren säkert skulle bli arg och tycka att dt inte var okej att jag började igen. Hade man en gång sagt och visat att man inte ville vara med så fick man ju ta ansvar för det. Mamma och jag pratade om detta och då gav hon mig en bild av Gud som jag sedan dess alltid bär med mig. Hon sa att hon absolut inte trodde att han skulle bli arg utan bli väldigt glad att jag ville börja igen. Sagt och gjort, jag bestämde mig för att gå dit igen och var nervös då jag kom dit. Men glädjen var stor när jag började igen och söndagsskolläraren visade verkligen omsorg om mig. Detta har jag burit med mig hela livet och jag blev själv ledare i söndagsskolan i samma klassrum i flera år. Så att ha tappat kontakten med Gud, att vara förlorad, är ingen slutstation utan man blir återfunnen igen och glädjen blir stor.
Ett annat exempel som kom till mig häromdagen är då vår personalgrupp i Lunds östra stadsförsamling var på personalutflykt och en person kom lite senare och vi visste att hen skulle dyka upp men missade spårvagnen. När hen sedan hittade oss blev alla glada över att nu var alla på plats. Att ha denna omsorg om varandra är betydelsefullt, både för den som kommer bort men också för övriga som har medkänsla och bryr sig om och saknar. Så vill Gud att vi skall vara mot varandra. Vi skall bry oss om någon tappat ett mynt och letar och letar och vi ska glädja oss då myntet hittas och visa varandra omsorg och medkänsla.
Så därför ber vi som i bönen innan: Möt oss med din öppna famn och bevara oss i tryggheten hos dig och hjälp oss att öppna våra hjärtan mot dig och varandra. Amen
/Ulla frisk Hobro, diakon, Sankt Knuts kyrka.