Gå ner en trappa från den sjuarmande ljusstakens kapell och sedan ytterligare en trappa ner. Du befinner dig nu i kryptan, den äldsta delen av Lunds domkyrka. År 2023 fyller den 900 år. Av många anses den vara det mest förnämsta romanska rummet i norra Europa. Här hittar du jätten Finn som enligt sagan byggde hela Lunds domkyrka.
I kryptan hittar du jätten Finn.
Kryptan är i stort sett oförändrad sedan den byggdes år 1123. Det finns få, om något, rum i Sverige som är äldre än detta. Rummet karakteriseras av ett unikt skimmer, ett ljusdunkel som den får från de små fönstren. Rummet andas lugn och historia- men här finns även plats för nutiden och för dina tankar.
Ordet krypta betyder det fördolda rummet; halvt under jord, halvt ovan.
Lunds domkyrkas krypta är vida berömd för sin arkitektur skapad av Domkyrkans förste arkitekt Donatus. En skog av artistiskt formade pelare och kolonner lyfter de 41 korsvalven. Pelarna har olika dekorer och vissa upplevs som vridna eller som att stenen har ”runnit” nedför pelaren som i rännilar. När ljuset faller in på pelarna kan kryptans tak nästa upplevas som svävande på grund av pelarna form. Pelarnas form syftar troligen tillbaka till templet i Jerusalem som skulle ha haft liknande pelare.
Det första altaret i kryptan invigdes till Johannes döparens ära den 30 juni år 1123 och är därmed det äldsta altaret i Lunds domkyrka. Altaret finns kvar än i dag men har flyttats några meter från sin ursprungliga plats. Från början lades reliker ner i altaret, alltså kvarlevor eller föremål som kan knytas till Kristus eller helgon. Det sägs att man lade ner en bit av Kristi kors, grav, krubba och bord samt flera andra reliker direkt knutna till Kristus. Även andra reliker lades i olika altaren i kyrkan under dess första år. Dessa delar försvann dock under reformationen.
I kryptan finns en brunn med ett brunnskar som tillkom under renoveringen av den då vattenfyllda kryptan i början på 1500-talet.
Karet är ritat av domkyrkoarkitekten Adam van Düren. Skulpturerna på karet visar bland annat en kung med en krona, en rik borgare med en penningpåse samt en lus som biter ett får. Inskriptionerna är på plattyska. Brunnen var mycket betydelsefull och under lång tid viktig för hela Lunds vattenförsörjning.
På Adam van Dürens brunnskar finns Domkyrkans kanske mest kända och även mest gåtfulla lamm avbildat. Lammet plågas av en lus som är större än vad lammet är. Lusen är fjättrad med en stor kedja. Tolkningarna av scenen är många. Är det de rika som förtrycker de fattiga? Är det Adam van Düren som plågas av sina uppdragsgivare?
Hos profeten Jesaja säger lammet något om den lidande tjänaren. Tjänaresångerna har i kyrkan i sin tur lästs som texter som förebådar Kristus. I Uppenbarelseboken, Bibelns sista bok, är det Lammet som sitter på tronen. Den lidande kärleken, sårbarhetsmakten, segrar. Ser vi lammet som en symbol för Kristus kan scenen på brunnskaret också vara en scen av kärlekens kamp mot ondska och plågor. Lusen plågar verkligen lammet. Samtidigt är den fjättrad. Lidandena här i världen är inte utplånade, men kärleken bjuder dem motstånd och ondskan fjättras.
En annan stenbild på samma kar visar en kvinna som biktar sig för en munk med den satiriska texten: ”mången ger en annan ett gott råd, fastän han själv inte följer detsamma”.
I kryptan finns 27 pelare, kolonner. Alla kolonnerna i rummet är olika. Vissa kolonner är sicksack- eller rutmönstrade, några är släta och en kolon har ett kraftigt vågmönster. Kolonnerna är, till skillnad från kryptans väggar uthuggna i sandsten från området runt Höör. Kryptans väggar består mestadels av sandsten från Ystad och Helsingborg.
Två av de 27 kolonnerna har utsmyckningar som föreställer människor; en ser ut att föreställa en man som omfamnar pelaren och den andra en kvinna med barn. Kring dessa figurer har folksagan om jätten Finn diktats. Läs sagan om jätten Finn.
I dag vilar inga döda under gravstenarna i kryptan. Kistorna flyttades under 1800-talet till Norra kyrkogården i Lund. Det hade länge varit problem med vatten i kryptan. Under 1800-talet dränerades kryptan och gravstenarna och golvet fick läggas om.
Framför altaret i kryptan finns Lunds siste katolske ärkebiskop Birger Gunnersens sarkofag. På locket avbildas ärkebiskopen. Hans huvud vilar mot väster och han blickar mot öster så att han på den yttersta dagen kan möta Kristus öga mot öga.
På flera ställen i kryptan och i övriga Domkyrkan kan man finna stenhuggarmärken. Det är personliga märken som stenhuggarna lät hugga in i stenen så man visste vem som gjort vilken sten. Det kanske också var ett sätt att få betalt.
I kryptan och i hela Domkyrkan finns det många fina exempel på väl utvecklad romansk stenskulptering. Fåglar, drakar och lejon är bland de mest förekommande motiven men där finns även bevingade fyrfotadjur, vinrankor och palmetter (smala, solfjäderformigt ordnade blad). Vissa stenristningar har aldrig blivit färdiga. Lejon kan ses på flera ställen i kyrkan och sägs vara en symbol för styrka och i förlängningen för den goda kraften - Kristus.
Stenskulpturerna kanske framstår som vackra konstverk för oss i dag men på medeltiden förmedlades det kristna budskapet på detta sätt, genom symbolik.
Jätten Finn är huvudfiguren i den saga som berättas om hur Lunds domkyrka byggdes. Troligen finns det band mellan sagan om jätten Finn i Domkyrkan och den berättelse som finns om hur asagudarna anställde en jätte att bygga en mur kring Asgård i nordisk mytologi.
Sagan om jätten Finn finns i flera medeltidens kyrkor i Skandinavien. Exakt när sagan kom till vet man inte. Den är först nedskriven av Jens Lauritzen Wolf år 1654 men hade innan dess berättats från generation till generation. Den svenske skalden Esaias Tegner har också skrivit en dikt om sagan år 1818 kallad “Jätten Finn”.
Finn, Finn, sätt den sista stenen in!
”För länge sen fanns det ingen kyrka i Lund och församlingen, folket, som stod ute och sjöng och prisade Herren. En jätte kom förbi och frågade varför de förde sånt oväsen. Munken som ledde gudstjänsten, Sankt Lars, berättade varför församlingen stod utomhus - de hade ingen kyrka.
Jätten erbjöd sig så att bygga en kyrka åt dem. I utbyte ville han dock ha båda Sankt Lars ögon, men även månen och solen. Om däremot Sankt Lars kunde gissa jättens namn innan jätten var klar med kyrkan så behövde han inte betala någonting.
Tiden gick och jätten byggde kyrkan varje natt eftersom jättar inte tål solljus. När kyrkan nästan var färdig hade Sankt Lars fortfarande inte kommit på vad jätten kunde heta och han blev mycket sorgsen. Han tog en promenad för att se allt det vackra en sista gång innan han skulle lämna ifrån sig sina ögon. Då fick han höra en kvinna som sjöng en vaggsång :
"Sov liten Sölve, sov sonen min, din fader Finn, sitter och murar därovan. Sov liten Gerda, skön dotter min, din fader Finn, till kvällen kommer med gåvan."
Sankt Lars blev så glad att han sprang till kyrkan och ropade med hög röst: “Finn, finn, sätt den sista stenen in”. Jätten blev rosenrasande och kastade iväg den sista stenen. Han rusade in i kyrkan och ner i kryptan för att riva hela kyrkan genom att ta bort pelarna. Men just då kom solens första strålar upp och när solen träffade jätten så förvandlades han till sten. Och där står jätten Finn än idag.”
Lite längre bort i Kryptan finns även jätten Finns fru och barn som kramar en annan pelare.
När kyrkan byggdes var nog tanken att stenfiguren på den norra kolonnen som föreställer jätten Finn i sagan, ska symbolisera Simson som är en domare i Bibeln och som är i färd med att riva filistéernas tempel. Bibelberättelsen har paralleller till Jesu förutsägelse om att han ska riva templet i Jerusalem och bygga upp det igen på tre dagar, vilket i sin tur syftar på Jesu egen uppståndelse på den tredje dagen.
Några pelare bort står enligt sagan jätten Finns fru och barn och kramar en annan pelare. Vem de ska symbolisera vet man inte säkert. Om man tittar närmare på figuren ser man att den inte föreställer en kvinna utan en man med ett styrkebälte runt midjan. Även barnet i mannens famn har ett styrkebälte. Vidare är mannen bunden fast vid pelaren med ett rep och i hans händer håller han en kavel för att nå runt pelaren.
Skulpturen kanske föreställer en byggnadsarbetare som reser en pelare med det lilla barnets oskyldiga tro, eller en liten ängels, hjälp. En annan teori hävdar att de föreställer Delila från bibeln. Ytterligare en teori är att det skulle kunna vara Jakin och Boas, två stora bronspelare vid ingången till Salomos tempel.
Om teorin med Simson och byggnadsarbetaren skulle stämma blir den kombinerade symboliken tydlig; den norra skulpturen som en bild av Kristus som upprättar kyrkan på jorden och den södra en bild av hur kyrkan rent praktiskt byggs
Finn från sagan som kramar om pelaren i kryptan är ungefär 180 cm lång och hans fru är ca 145 cm lång men hon är i något sittande ställning.
