Misslyckande

Text: Lena Sjöstrand, präst och teologie doktor

”Vem vill dansa med dig?” Omsorgsfullt med prydlig skrivstil är frågan broderad på den slitna, gulnade rullgardinen. Frågan bränner sig fast. Brutal och naken.

En tonårsflickas rum en tidig sommarmorgon i övergången mellan natt och dag. Kanske i 60-talets början. Rullgardinen är ännu neddragen. Ljuset letar sig in genom den. Fönstret står på glänt och fågelsången strömmar in. Flickan ligger på sängen. En svag doft av rök och hårspray dröjer sig kvar i hennes kläder. Hon har inte kunnat somna efter det att hon kom hem från festen. Det blev precis som vanligt. Hon var utanför, ensam. Ingen ville dansa med henne. Den obarmhärtiga frågan bränner i henne. Vem, vem skulle vilja ha med henne att göra? Hon som är så misslyckad. Ingen. 

Den slitna, gulnade rullgardinen med den broderade texten är ett konstverk av Anita Christoffersson. Gardinen är del av hennes modersarv som hon konkret använder i sitt konstnärskap. Inte vet jag exakt vad den rymmer av flickrumsdramatik och smärta. Gardinen förflyttar mig till en annan tid då rullgardinerna såg ut så. På samma gång för den mig till en tidlös, avklädd och existentiell erfarenhet av att inte leva upp till egna och andras förväntningar. Som en sliten rullgardin, så kan våra liv vara. Sår och spår av otillräcklighet bildar mönster. Vargtimmar och ensamma brottningar är vanligare än vi tror. Också den mest framgångsrika kan ligga vaken med frågan bultande i sitt inre. Vem vill dansa med dig?

Den inre och kanske hemliga erfarenheten bärs fram i ljuset genom konstverket. Det personliga blir allmängiltigt. Därför så hisnande. Här finns frågan och alla kan läsa den. När vi står tillsammans inför verket förenas vi med varandra, kända och okända, på ett hemlighetsfullt vis. Vi läser och känner igen. Vi förstår, frågan är inte bara min. Den är din också. Som om konstnären hämtat det smärtsamma ur vårt inre, nästan som en skatt. Den solkiga och svettiga upplevelsen har fått integritet. En särskild sorts skönhet utgår från verket. Att så omsorgsfullt brodera frågan är att gå i närkamp med den. Å allas våra vägnar säger konstnären: Jag viker inte undan. Stygn för stygn in i erfarenheten. Jag är inte rädd. Sömnad som kamp. Att med nålen nagla fast och betvinga. Att också hela och laga. 

Gud följer människan ut ur paradiset

I Bibelns urberättelse om svek och tillkortakommande, den vi brukar kalla syndafallsberättelsen, möter vi människan, Adam och Eva, när de ätit av frukten från det förbjudna trädet. Lockade därtill av ormen. Ormen känner vi. Vad den kan slingra sig in i oss med lockelser och försåtliga frågor. Gör det! Det är du värd, säger den i ena minuten för att i den andra kittla vår erfarenhet av misslyckandet och av att vara ingen. Vem vill dansa med dig? Det är också ormens fråga. Människans första impuls är att skyla sin nakenhet. Och att skylla ifrån sig: Till detta blev jag lurad. Gud förstår att något hänt och frågar: Vem har talat om för dig att du är naken? Vi nästan hör hur smärta, vrede, ömhet blandas i Guds röst. Skulden och sveket är verkligt.

Det gick inte att stänga in människan i ett paradisiskt tillstånd. Den förbjudna frukten är också kunskapens frukt. Nödvändig för att växa. Samtidigt omöjlig att införliva utan att inte också få del av tvetydighet, ondska, avkläddhet. Ansvar.

Ut ur paradiset vandrar människan. Så kan det kännas under vargtimmar. Och i ensamma sommarmorgnar då kontrasten mellan inre smärta och yttre skönhet kan bli extra stor. Gud såg det. Gud ser det. Gud vandrar med människan ut ur paradiset för att vara med oss där vi är. Liksom människan kan längta till det paradisiska tillståndet och också då och då förnimma det mitt i en ofullkomlig värld, längtar Gud efter människan.

Denna kärlek och längtan får kropp i Jesus Kristus. Sonen som samtidigt är Gud. Om honom vilken vi kan säga: ”Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

Längst in i tonårsflickans rum, in i hennes hjärtas dolda vrå, längst in i chefens eller den framgångsrike artistens känsla av otillräcklighet, längst in i alla våra erfarenheter av misslyckande, övergivenhet, ensamhet, djupt in i det solkiga går han.

När han på korset ropar, vrålar ”Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig?” är det våra sår han bär. Våra smärtor som han tar på sig. Han gör vår fråga till sin egen: Vem vill dansa med mig? Och viker inte undan. Andetag för andetag in i erfarenheten. Hammarslag för hammarslag vittnar. Du är inte ensam. Din fråga är också min. 

Slutpunkten är startpunkten för något nytt

Brännpunkten i kristen tro är korset. Till synes ett enda stort misslyckande. Gud själv förkastad, förnedrad, korsfäst. Korset rest på Golgata kulle. Synligt för alla. Allt vi dolt ligger öppet. Jesus har tagit alla misslyckanden med sig upp på korset. Korsets armar formar en famn som bär oss när vi faller.

Slutpunkten i kristen tro är inte korset. Det är den öppna graven. Det som verkar vara ett fiasko visar sig vara startpunkten för något nytt. På den tredje dagen rullas stenen undan och ljus väller fram ur dödens mörker. Slutpunkten är en ny början. Kristus har hämtat en skatt åt oss.

Gud lägger ut en spång över mörka vatten. Gör sig närvarande i vår yttersta ensamhet också när vi inte känner denna närvaro. Den bara är. Den omsluter tonårsflickan på sängen efter festen. Guds närvaro finns också hos chefen med stort ansvar som kämpar sig genom vargtimmen. Ångestfylld och rädd så som medarbetarna aldrig sett honom. Den överger inte artisten som trots alla följare och fans känner sig övergiven av allt och alla. Det som ser ut som Guds stora misslyckande gör det möjligt för Gud att vara hos oss. Inifrån känner Gud våra liv. 

Gud verkar inte vara rädd för misslyckandet. Snarare omfamna det. Kanske skulle inte vi heller behöva vara så rädda. Att misslyckas är inte detsamma som att vara misslyckad. Att våga riskera ett misslyckande, göra ett misstag, kan vara förutsättningen för att utvecklas, komma vidare, lära nytt. Hellre våga och kanske vinna än handlingsförlamad inte göra något alls. Rädslan för att göra fel kan förhindra nya upptäckter. 

Det är lätt att säga: Att misslyckas är inte det samma som att vara misslyckad. Det är betydligt svårare att lita till det. Det kan vara svårt att konfronteras med sin egen ofullkomlighet och bevara respekten för sig själv. Det är lätt att besvara frågan “Vem vill dansa med dig?” med “Ingen. Självklart ingen.” Det är lätt att i rädsla för andras domar döma sig själv. Kristen tro säger att domen är överlåten åt Gud. Till syvende och sist är det Kristus som dömer. Inte vi själva. Inte medmänniskan. Utan den utgivande kärlek vi ger namnet Kristus.

Vi ber om förlåtelse

När vi firar gudstjänst finns ofta en bön om förlåtelse som vi inbjuds att stämma in i. När vi ber bönen tillsammans förstår vi: Denna erfarenhet är inte bara min. Den är också din. Vi delar detta med varandra. Det är en bön där vi bär fram vår bortvändhet från det goda, våra misslyckanden inför Gud. Det handlar inte om att göra en lista över fel vi gjort, även om det ibland också kan vara så att vi tyst inför Gud ber om förlåtelse för något mycket konkret och påtagligt. Bönen är också ett sätt att vända ensamheten och vargtimmens tankar mot Gud och be om liv och mod. Lämna bakom sig och gå vidare. Benämna hur svårt det kan vara att göra det goda vi vill och undvika det onda vi inte vill göra. 

Bönens svar är att Gud förlåter och helar. Inte ens korset kan släcka Guds kärlek. Gud orkar ta emot våra misslyckanden. Liksom stenen rullades undan från graven öppnas vårt inre för Guds omsorg och nåd. Som en källa finns bönen och svaret där att återvända till. Inte en gång utan många gånger. Förlåtelsen är Guds sätt att sträcka ut en hand. Lyfta oss upp. Förvandla. Bjuda upp till dans. Säga: Ja, människa, jag vill dansa med dig.