Vi upplever en maktdemonstration som de flesta av oss aldrig har upplevt förut, en skugga som skymmer sikten och överblicken. Det stora och mäktiga ställer sig i vägen, gör oss rädda och förbannade men också tydligare i vår medmänsklighet.
I Bibeln beskrivs vår värld. Det är ingen förskönad version som vi kan använda som föredöme, utan det är Guds ord till oss som lever i den här världen. Där återfinns diktatorer, kampen och orättvisa maktstrukturer i både politik och familjeliv. Men där finns också Guds ord och närvaro: en väg som öppnar sig och bjuder in. Till gemenskap och glädje mitt i allt. Till undret att det största och starkaste ryms i det lilla, i nuet och i delandet. Den viktigaste berättelsen vi har om det är påsken.
När Jesus rider in i Jerusalem är det Gud som väljer att komma nära. Att gå in i stadens och livets myller och oreda. En del jublade när han kom ridande, en del knöt näven i ilska. Så kan det även vara i vårt liv och vår värld: det är fullt av motstridigheter. Men Gud är där.
När Jesus kallar samman lärjungarna för att fira påskmåltid, knyter han samman det som ska hända honom med historien om Israels folks räddning från Egypten. Måltiden de delar blickar tillbaka och påminner om att Gud såg det lilla folket som for illa. Egypten var det mäktiga och skrämmande, Farao var Solen och Aftonstjärnan. Det eviga, som ingen skulle rå på. Men den judiska påsken visar Guds väg: att gå med Gud i tillit, bort från det som vill förslava och förminska. I brödet och vinet visar Jesus att han går före på den vägen, går med oss.
Men så mitt i det mörka skapas nytt hopp, nytt liv.
När Jesus ber i Getsemane överväldigas han av maktlöshet. Och samtidigt av den klara insikt som ofta finns i dödens närhet: att vi inte har kontrollen. Det är en av de svåraste insikterna som vi människor brottas med. Att inte veta hur det ska bli och att vi inte kan styra som vi vill. Fast Jesus också är Gud så är han aldrig så mänsklig som i Getsemane. Han delar vår maktlöshet och vår ångest. Vi vet när vi är i vårt Getsemane. När sjukhusets väntrum känns som en egen värld, de stunder när vi anar att från och med nu är allt öppet, när vår trygghet rycks undan. Vi ber då tillsammans med Jesus: ske din vilja. Han är med oss där.
Jesu död på korset är Guds utsträckta hand mot oss, trots allt. När vår förlåtelse och försoning inte räcker till, tar Gud vid. Så att det finns hopp för varje människa, i varje stund och bortom döden. Inget mörker är så mörkt att inte Gud är där. Det är där det måste börja, om och om igen. Freden börjar alltid i hjärtat. När Jesus dör brister förhänget i templet, så att alla kan se in i det heligaste. Som att Gud avslöjar sitt innersta för oss, sin kärlek. Att Gud står kvar, vad som än händer.
Men så mitt i det mörka skapas nytt hopp, nytt liv. Gud väcker Jesus till nytt liv, fast det egentligen är omöjligt. Så att vi kan gå med Jesus idag. Från död till nytt liv, på tusen olika sätt varje dag. Men också så att den gemenskap som han bjöd in till får fortsätta att växa.
För de första kristna var det ett tecken på Jesu närvaro att människor bildade gemenskaper bortom sociala gränser, kön eller annat. Att de såg sig som bröder och systrar, oavsett bakgrund. Det låter idylliskt, men Bibeln berättar öppet om att det inte var så enkelt alls. De kallade sin gemenskap för Vägen, kanske både för att visa på riktningen och hoppet men också för att en väg når oss där vi står. Jesus når oss där vi står.
Vi vet inget om vad som väntar oss i livet. Men vad som än händer, vill påsken visa oss att det alltid finns hopp. I varje stund och för varje människa. ■
Text: Ulrika Scott (ur Liv & Längtan Nr 3 2022)