Evangelietexten är sist
Det är en svår, och aktuell text vi har att reflektera över denna helg. Om hur några personer vill ta över en vingård och inte tvekar att ta till våld för att göra detta. Och många personer offras, både av arrendatorerna, men också av vingårdsägaren som ju skickar nya personer att utsättas för övergrepp. Det tar inte slut förrän vingårdsägaren själv kommer dit och dödar arrendatorerna och sätter in andra arrendatorer. Ett blodigt slut där det känns som om faktiskt alla är förlorare, utom de nya arrendatorerna som får möjlighet till en utkomst.
Texten visar att det är svårt att få stopp på en våldsam orättfärdighet utan mera våld. Och den riktar sig till dem som känner sig hotade av Jesus och vad han står för. Nu vet vi att Jesus aldrig tog till våld, utan det blev han som blev utsatt för våld utan att göra motstånd. Det kunde inte de som lyssnade på hans tal där på tempelplatsen veta, utan de blev rädda, de kände sig troligen hotade.
Försoning är svårt för oss människor om vi har upplevt orättfärdigheter. Det kan krävas en lång, och bitvis svår process av reflektioner och bearbetande samtal för att eventuellt kunna försonas med en händelse eller människa. Vingårdsägaren visar, i mina ögon, på oförsonlighet – men jag kan någonstans förstå honom efter allt vad han utsatts för, han är dock inget föredöme.
Hoppet i texten finns i att stenen som husbyggarna ratade blir en hörnsten. Med den som grund förstår vi att ett nytt hus, nya relationer, kan byggas upp. Försoning kan ske.
Försonaren är överskriften för idag, och att det är Jesus som är både hörnstenen och försonaren förstår den som har läst evangeliet till slut. Gud visar sin kärlek till oss genom att bli människa. Det finns olika tankar om för vems skull det var nödvändigt, om det var för Guds eller för människorna skull.
Personligen har jag landat i att det var för din och min skull, för att vi ska förstå att vi är så älskade av Gud att Gud är beredd att offra sig själv i mänsklig gestalt. Och Jesus dog inte för alltid, utan återuppstod, för att vi ska ha ett hopp om att vi, efter detta livet, får leva tillsammans med Gud.
Lis Carlander, präst
Jesus talade till översteprästerna, de skriftlärda och de äldste i liknelser. ”En man planterade en vingård, satte stängsel kring den, högg ut ett presskar och byggde ett vakttorn. Därefter arrenderade han ut den och reste bort. När tiden var inne skickade han en tjänsare tll arrendatorerna för att hämta en del av vingårdens skörd. Men de grep honom, pryglade honom och körde i väg honom tomhänt. Då sände ägaren en annan tjänare till dem. Honom slog de i huvudet och skymfade. Då skickade han en till, och honom dödade de. På samma sätt med många andra: en del misshandlade de och andra dödade de. Nu hade han bara en, sin älskade son, och honom skickade han som den siste. Han sade: ’Min son kommer de att ha respekt för.’ Men arrendatorerna sade till varandra: ’ Här har vi arvtagaren. Kom så dödar vi honom, då blir det vi som får arvet.’ Och de tog fast honom och dödade honom och kastade honom utanför vingården. Vad gör nu vingårdens ägare? Han kommer dit och tar död på arrendatorerna och ger vingården åt andra. Har ni inte läst det här stället i skriften: Stenen som husbyggarna ratade har blivit en hörnsten. Herren har gjort den till detta, och underbar är den i våra ögon.” De hade gärna velat gripa honom men var rädda för folket; de förstod att hans liknelse var riktad mot dem. Därför lät de honom vara och gick sin väg.
Markusevangeliet 12:1-12