Karin Törnell, Rättviks kyrka

Karin Törnell

– Det finns en mänsklig samhörighet som ljuder genom tid och rum, säger Karin Törnell. Varje människa står inför eviga frågor, om varandet, om själva existensens betingelser. Människan är människa, oavsett hur samtiden ter sig. Vi är alla en del i en större helhet – och det finns en vila i den vissheten.
 
Det anas en vördnad för dem som har levat för länge sedan när Karin Törnell talar. Hennes varsamt formade, sammetslena skulpturer av glas, ska nu ta plats i Rättviks kyrka – föra dialog med madonnan från 1300-talet och andra mycket gamla verk och med byggnadens bastanta gestalt.
– Strävan är att mina verk, helt och fullt, ska inta sina platser. Att de ska tillföra en klart samtida ton och ändå, något motsägelsefullt, vara i samklang med den äldre konsten och hävda att de hör hemma just här. Jag vill kila in mina skulpturer – tydliga verk från vårt nu – så att de blir en del av kyrkorummets månghundraåriga helhet.
 
Inte ett ord, Lodad önskan och Tät strävan är tre av titlarna på Karin Törnells verk. Skulpturerna i sig är ordlösa – och gränslösa i sina tilltal. Konstnären vill öppna för att varje besökare, utifrån egna erfarenheter och rådande stämning, hittar sin egen ingång till verken. Här är det tillåtet att känna både harmoni och dissonans, rentav obehag. Betraktaren ska våga lita till sin intuition. 
– Konsten är som livet, säger Karin Törnell. Skikt av känslor kan finnas parallellt, motsägelsefulla, men utan konflikt. Ett och samma verk kan – i olika skeden och känslolägen – ge oss olika betydelser och upplevelser. Att bli berörd kan ha olika innebörd. 
 
Karin Törnell arbetar inte med varmt glas som snabbt formas under stor hetta. Hennes metod är betydligt långsammare och liknar gjutning i brons, så kallad förlorad form. Skulpturen formas oftast i lera, gipsform tas och skulpturen gjuts sedan i vax. Utifrån vaxet görs den slutgiltiga gjutformen, vaxet ångas ut, och gjutningen tar sedan minst en vecka i ugn. Slutlig form och yta får verket när konstnären sågar och slipar det.
 
Så länge kyrkor har byggts, har konstnärer bjudits in att bidra med sina verk. Stor är Karin Törnells glädje inför Sjätte sinnet. I kyrkans rum för andlighet blir konsten ett starkt språk, menar hon. I Stockholms mest centrala trafikmiljö, Station City, talar varje dag hennes Andetag och Fotfäste. Här är tempot ett annat, pulsen hög. Där människor reduceras till anonym massa, blir Andetag en plats som riktar ljus och uppmärksamhet på varje individ. Fotfäste manifesterar lugn, lockar till smekningar och säger: Utan vila och tyngd, blåser vi bort. 

Rättviks kyrka

Det är något särskilt med Rättviks kyrka, där den vilar ute på Kyrkudden vid Siljan. Någon har liknat kyrkan vid en vallkulla med sin hätta, knäböjande och vakande över sin flock av grå kyrkstallar. Området, som en gång var socknens centrum, är unikt med sina många bevarade byggnader och är idag ett riksintresse för kulturmiljövården.

En socken är det område inom vilka de boende ansvarar för en kyrka. Kring kyrkan uppförs sockengemensamma byggnader, till gagn för utvecklingen av sockenlivet. I Riksantikvarieämbetets publikation Kyrkplatsen som socknens centrum tecknas bilden av det ideala socken-centrat som innehållande kyrka, prästgård, sockenstuga, klockargård, fattigstuga, skolhus, tiondebod, sockenmagasin och kyrkstallar. 

Det är runt kyrkan sockencentrat utstrålar. Kyrka och prästgård var avhängiga av varandra. Utan bostad åt prästen hade biskopen inte rätt att inviga en kyrka. Prästgården kom också att bli det administrativa centrat motsvarande dagens kommunalhus. Sockenstugan uppkom ur ett behov att kunna mötas och avhandla sockengemensamma spörsmål inomhus och ersatte samlingsplatsen på kyrkvallen. Klockargården skulle inhysa klockaren, den som ringde i kyrkklockorna och var prästens högra hand vid de kyrkliga förrättningarna. Fattigstugan var en byggnad socknen var pliktad att låta uppföra för den delen av befolkningen utan medel eller annan inkomst. Fattigstugan är idag ofta riven efter att nya reformer slagit igenom i början av 1900-talet. 
Skolhus fanns i viss utsträckning innan skolreformen 1842, men blev därefter vanlig i sockencentrat. Tiondeboden var den byggnad i vilken tiondet förvarades. Den kom till viss del att ersättas av sockenmagasinet på 1700-talet. I kyrkstallarna kunde hästarna stå under förrättningen, men de kunde också fungera som enklare boställen när resvägarna var långa. 

I Rättvik vakar kyrkan över en närmast unik miljö. Här återfinns prästgård, tiondelada och inte mindre än 92 fjärdingsvis grupperade kyrkstallar, vilka främst är uppförda under 1700–1800-talen, men där den äldsta är daterad till 1475. Klockargården byggdes om på 1950-talet och blev Stiftsgården Rättvik, en plats för lärande och möten. På så sätt har sockencentrat i Rättvik aldrig förlorat relevans, utan fortsatt vara ett levande nav vid Siljans strand.