Kroppen är i fokus idag -den kämpande trons söndag.
Kroppen som är så skör och underbar. Kroppen som visar vad vi känner och som bär spår av det vi varit med om.
Kroppen som ondskan vill komma åt.
Ni har säkert, precis som jag, sett bilder av döda människor på gatan i Ukraina, som ligger skylda under jackor och filtar, bredvid ligger en resväska som likaväl kunde varit min.
Och gråten sitter i kroppen hos mig, kanske hos dig, för dem i Ukraina och för att vi inser att det kunde varit vi, nu ser vi det som människor över hela jorden erfar och levt i länge, på nära håll och det tar kraft och går in på huden.
Evangeliet idag ställer oss inför vår kropp och därmed inför vår skam. Även om vi försöker att teologisera bort eller intellektualisera det som sker så blir vi ställda inför kroppen. Vi blir konfronterade med vad kroppen är och vad den vet.
Där är fötter, tårar, hår, hudolja/balsam och kyssar. Det finns i alla fyra evangelierna. Det är en skandalös historia om en kvinna som älskar Jesu ande och hans kropp.
Hur vi än gör – så i berättelsens centrum står en sensuell och generande berättelse. Om vi inte blir lite generade så tror jag faktiskt inte vi har hört eller läst ordentligt.
Simon som är farisé, har bjudit in Jesus och det klart han är nyfiken och tänker att Jesus kanske kan göra ett under eller ha något riktigt bra att säga om tro.
När middagen börjar och alla gäster har slagit sig ner, så dyker en objuden gäst upp. Hur skulle du och jag reagera på det ? Uppenbarligen är hon inte välkommen, Simon har klart för sig vem han anser att hon är, en synderska från stan. Hur hon lyckas ta sig in står inte, men hon tar sig fram till Jesus och knäböjer och släpper ut sitt långa hår.
Kvinnan böjer vid Jesu fötter och gråter, gråter mycket – för annars skulle inte Jesus fötter bli blöta och hon torkar de smutsiga fötterna med sitt hår, kysser fötterna och smörjer dem med väldoftande balsam.
Det klart att Simon blir provocerad, generad – skulle du kunna se hennes handlingar och sensualitet utan att bli berörd? Generad? Provocerad?
Varken Jesus eller kvinnan säger ett ord. Jesus låter det ske, avvisar henne inte utan tar emot.
Det går inte att bortförklara med historiska argument eller att det är en annan kultur. Kvinnan bryter normen och Simon gillar det inte. I hans tanke finns både förakt för Jesus och kvinnan, en moralisk indignation. Om han bara visste!!Vem vill ta i en sån!!
Jesus fångar Simons blick – Och börjar tala.
Lukas sätter in berättelsen teologiskt i synd och förlåtelse. De som har fått lite förlåtet, älskar litet och den som fått mycket förlåtelse, älskar mycket.
Simons kärlek är tunn i den här berättelsen för han inser inte sitt behov av nåden. Han tror sig inte behöva den.
Kvinnan är behöver nåden så oändligt mycket, hon kan inte nog uttrycka sitt behov av förlåtelse, hon känner sin egen situation. Hon förstår vidden av Jesu förlåtelse – hur oändligt stor den är och utan gräns. Det är en betydelsefull lärdom som Jesus visar genom att tala om de två skuldsatta människorna som blir fria från sina skulder. Ju mer i skuld, desto större upplevelse av frihet.
Men låt oss lämna orden. Har du lagt märke till hur mycket evangelietexten berättar utan ord?
Det som händer mellan Jesus och den gråtande kvinnan händer hud mot hud. Kvinnan säger aldrig något, inte ens ”jag behöver dig” eller ”jag älskar dig”. Hennes kärlek och tro, hennes tillbedjan och längtan visar sig genom hennes kropp, inte på något annat sätt.
Och Jesus tar emot beröringen av sin egen kropp med tacksamhet och kärlek, ömhet och behag.
Vi förstår så oändligt mycket bara genom det som sker, innan något sägs. Hud, svett, salt och tårar blir till sakrament. Liksom kyssar och doftande fötter. Det här inte artighet. Det är fysisk extravagans. Mary Gordon kallar det ”en sabbat för huden”.
Simon missar alltihop, han förstår inte vad som pågår.
Jesu fråga skär igenom hans inre: Ser du denna kvinna? Nej Simon ser henne inte. Ser inte henne som mänsklig, inte hennes generositet, inte hennes förmåga till kärlek och kroppsliga förmåga att uttrycka den.
Simon ser inte heller Jesu mänsklighet – hans behov av att tvätta sina smutsiga fötter, att smörja sin solstekta hud.
Människosonen som behöver ömsesidighet, ömhet och kärleksfullt bemötande.
Simon anklagar Jesus för att vara okunnig, men det är ju Simon som är okunnig och blind för vad som sker. I hans ögon borde Jesus förbli en udda profet, en idé, en tanke – inte kropp.
Simons egen identitet bygger på att Jesus förblir en profet på avstånd och kvinnan en synderska – då blir han farisén som vet hur det ska vara.
Men kvinnan rubbar detta genom att objuden komma in på festen. Hennes händer, hår, beröring och tårar tvingar varenda en i rummet in i sitt egen kropp, sin egen skam.
Hennes mycket mer radikala och generösa gästfrihet – som riktar sig både till själ,ande och kropp – hon ställer frågan – hur är det med din mänsklighet?
Ser du och jag kvinnan? Hon som gråter och tvättar, hon som smörjer Jesus med olja – det är en profets uppgift att smörja med olja.
Det kostar att se Jesu kropp, också min egen. Du och jag tillhör en kultur som behandlar våra kroppar med förakt och skam.
Vår kultur kräver att vi kontrollerar våra kroppar, svälter dem, formar dem och håller dem på mattan. Vi ska vara unga och vi ska vara smala och vi ska vara starka och framför allt ska vi ha kontroll på oss själva.
Jag ser ju felen – vilka du och jag nu anser oss ha, och rynkorna mycket mer än jag ser Guds skapande i mig, värdigheten och skönheten.
Hur ofta ser du och jag våra kroppar som uttryck för bön, kärlek, gästfrihet och nåd?
När vi vill närma oss Gud, lära oss att be – sker det ofta genom att vi gör något med våra kroppar, att vi uttrycker något med våra kroppar och många känner ett behov av att få uttrycka sin tacksamhet och sin sorg, sitt hopp och sin längtan till Gud.
Och den som vill lyssna till Guds röst måste göra det genom sin kropp. Vi är inte svävande själar.
Om jag inte kan se min kropp som Guds tempel, om jag inte kan ta emot att Gud ser med glädje och förtjusning på mig – hur ska jag då kunna se din kropp som Guds tempel?
Se på mina händer och mina fötter, det är jag och känn på mig – en ande har inte kött och ben. Och han visade dem sina händer och fötter. (Luk 24:39ff)
Vi är inkarnationens folk, Guds människoblivande – folk – vi är kallade att se,
Luk 7:36-8:3
En av fariseerna bjöd hem honom på en måltid, och han gick dit och tog plats vid bordet. Nu fanns det en kvinna i staden som var en synderska. När hon fick veta att han låg till bords i fariséns hus kom hon dit med en flaska balsam och ställde sig bakom honom vid hans fötter och grät. Hon vätte hans fötter med sina tårar och torkade dem med sitt hår, och hon kysste hans fötter och smorde dem med sin balsam. Farisén som hade bjudit honom såg det och sade för sig själv: »Om den mannen vore profet skulle han veta vad det är för sorts kvinna som rör vid honom, en synderska.« Då sade Jesus till honom: »Simon, jag har något att säga dig.« – »Säg det, mästare«, sade han. »Två män stod i skuld hos en penningutlånare. Den ene var skyldig femhundra denarer, den andre femtio. När de inte kunde betala efterskänkte han skulden för dem båda. Vilken av dem kommer att älska honom mest?« Simon svarade: »Den som fick mest efterskänkt, skulle jag tro.« – »Du har rätt«, sade Jesus, och vänd mot kvinnan sade han till Simon: »Du ser den här kvinnan. Jag kom in i ditt hus, och du gav mig inte vatten till mina fötter, men hon har vätt mina fötter med sina tårar och torkat dem med sitt hår. Du gav mig ingen välkomstkyss, men hon har kysst mina fötter hela tiden sedan jag kom hit. Du smorde inte mitt huvud med olja, men hon har smort mina fötter med balsam. Därför säger jag dig: hon har fått förlåtelse för sina många synder, ty hon har visat stor kärlek. Den som får litet förlåtet visar liten kärlek.« Och han sade till henne: »Dina synder är förlåtna.« De andra vid bordet sade då för sig själva: »Vem är han som till och med förlåter synder?« Men Jesus sade till kvinnan: »Din tro har hjälpt dig. Gå i frid.«
Därefter vandrade han från stad till stad och från by till by och förkunnade budskapet om Guds rike. Med honom följde de tolv och några kvinnor som hade blivit botade från onda andar och från sjukdomar: Maria, hon från Magdala, som sju demoner hade farit ut ur, Johanna, hustru till Herodes förvaltare Kusas, Susanna och många andra, som alla hjälpte dem med sina tillgångar.