Kyrkopedagogikens förhållningssätt stärker svensk folkkyrka

För mig är det här ett sätt att utveckla folkkyrkan, säger Thomas Pfitzinger-Drewes, kyrkoherde i Forshaga-Munkfors församling och den som introducerade den tyska pedagogiken i Sverige.

Kyrkorummet är en viktig plats för många människor. Självklart för att fira gudstjänst och tillsammans med andra möta Gud. Det är också ett rum för stillhet, tröst och kraft oavsett tillhörighet eller tro.

– Folk söker sig till kyrkan av så många skilda anledningar. Det är ett rum där det går att finna och utveckla sin andlighet.

Och det är just människors känsla för kyrkorummet som Thomas vill ta tillvara genom den upplevelsebaserade metoden. En kyrkopedagogisk vandring ska ge deltagarna fakta, förståelse och reflektion över sin egen andlighet. Utan att behöva bekänna sig till en tro. Så är tanken. 

För Thomas del började allt 2006 i Hannovers domkyrka. Han var på en studieresa tillsammans med kollegor från Karlstads stift.

– Jag ville visa var jag hade jobbat tidigare.

Istället för en traditionell guidning av kyrkan fick gruppen en kyrkopedagogisk visning. Han minns hur perspektiven förändrades, deltagarna fick själva styra och tillsammans med ledaren upptäcka rummet. Ficklampor, speglar och frågekort användes. Ledorden var iaktta, reflektera och gestalta.

Trots att Thomas tidigare jobbat som präst i Tyskland hade han själv aldrig provat metoden, som sedan 1990 utvecklats i de tyska kyrkorna för att möta skolklasser på studiebesök.

Att det var en annorlunda och betydelsefull upplevelse förmedlar han tydligt än i dag, där bakom konferensbordet på pastorsexpeditionen i Forshaga.

– Det var helt nytt, spännande och roligt. Jag kom hem med den känslan och ville föra den vidare.Thomas såg möjligheten att använda den tyska pedagogiken i en svensk kontext. Diskussionerna om vad skolan fick och inte fick göra i samarbetet med kyrkan var vid den här tiden rätt livliga. Det fanns både ängslighet och okunskap, uppfattade han.

– Jag har alltid haft en pedagogisk grundtanke i mitt jobb och en önskan om att komma in i skolan med reflekterande tankar om religion.

Tänkt och gjort. Under en promenad i Ransäter tillsammans med religionsforskaren Sören Dalevi, nu biskop i Karlstads stift, föddes idén om ett kyrkopedagogiskt projekt riktat till alla barn i församlingens grundskolor. Pengar söktes och Svenska kyrkan centralt beviljade ett riktat utvecklingsstöd på 1,5 miljoner. Det var stort.

– Vi fick börja med att själva fördjupa oss och systematiskt bygga upp en modell som passade de svenska förutsättningarna.Thomas betonar hur viktigt det nära samarbetet med skolorna var. Han gör skillnad på undervisning i och om religion. Så länge det handlar om religion finns inget hinder i den svenska läroplanen.

– Under hela projekttiden hade jag ett undervisningsråd från Skolverket som bollplank.

Från 2009 till 2011 deltog alla klasser i Munkfors och Ransäter i guidningar. Projektet utvärderades vetenskapligt av Sören Dalevi och Christina Osbeck, båda då verksamma vid Karlstads universitet och båda med en religionsdidaktisk inriktning på sin forskning. Sedan dess har Thomas skrivit en metodbok i Kyrkopedagogik, utgiven på Argument förlag. Han har också i samverkan med Karlstads universitet byggt upp en kurs i kyrkopedagogik. Sedan starten 2016 har 92 pedagoger utbildats.

Att den svenska kyrkopedagogiken utvecklades i samverkan med skolan betyder inte att den enbart är lämpad för barn. Tvärtom framhåller Thomas att metoden passar alla åldrar. Eftersom det aktiva lärandet bygger på dialog, delaktighet och helhet ser varje guidning olika ut, även om metod och struktur är den samma.

– De som är med på en guidning får erfarenhet av vad religion kan vara utifrån sina upplevelser och perspektiv.

Den som leder gruppen ska inte bara vara kunnig om själva kyrkobyggnaden och om kristendom, utan också ”vara hemma i sin tro” som Thomas uttrycker det. Guiden ska vara en moderator för den andliga processen i gruppen.

– Det finns en vits med att få ställa frågor och diskutera kristen tro med någon som själv tror. Kyrkan måste visa att vuxna reflekterande människor kan tro.

Hur ser din tro ut?

– Det är en stor fråga med ett levande svar som utvecklas hela livet. För mig är Gud den kraften och andliga närvaron jag bygger mitt liv på. Gud är kärlekens kärna. Det är det som Jesus har visat med sitt liv, sin död och uppståndelse.

Thomas utvecklar resonemanget och använder både trosbekännelsen och metaforer som ”Gud är min borg, min herde, min far”.

Han tror på en Gud som möter människor mitt i sina liv, inte bara i kyrka och gudstjänst.

– Gud behöver inga kyrkor. Men vi behöver dem för att kunna förstå att Gud finns utanför, i våra liv och vår vardag. Kyrkorummet har en atmosfär som öppnar för samtal om religion. Rummet är byggt för att skapa respekt och det utmanar oss, menar han. Det är ett bra ställe att möta sin egen andlighet.

– Och vi behöver fler vägar in i rummet än gudstjänsterna.​​

Kyrkopedagogiken tar vara på människors redan starka relation till sina kyrkobyggnader. Även om de sällan besöker en gudstjänst är det en byggnad de värnar om och har känslor för. Det märks inte minst vid diskussioner om att stänga kyrkor.

Men alla har inte orden för att beskriva vad de tar med sig från kyrkan. Och hur ska man kunna närma sig en tro om man saknar språket och förståelsen för kristendom?

Thomas tycker att kyrkan många gånger förstärker den diffusa känslan istället för att förklara tron, bjuda in och öppna upp. Han vill att kyrkan ska hjälpa folk att förstå riter, symboler och bilder.

– Om vi inte tar det pedagogiska uppdraget på allvar bekräftar vi främlingskapet.

Syftet med kyrkopedagogiken är det motsatta, att bekräfta att kyrkorummet tillhör alla.

– I den här församlingen finns 11 800 medlemmar, 75 kommer till gudstjänsten. De andra betalar också medlemsavgift. Vi måste göra kyrkorummet till deras också.

Att bjuda in till en kyrkopedagogisk upplevelsevandring kan vara ett sätt.

– En kyrka står ut med en stor bredd av beteenden. Kyrkans funktion är att låta folk ta tillvara Guds närvaro och det måste få ske på olika vis.

Det viktigaste är att deltagarna går ut och har lärt sig något och fått erfarenhet av att reflektera runt tro, tycker Thomas.​

Text: Helena Söderqvist