Första söndagen i fastan
Prövningens stund
”Från den tiden började Jesus förklara för sina lärjungar att han måste bege sig till Jerusalem och lida mycket genom de äldste och översteprästerna och de skriftlärda och bli dödad och bli uppväckt på tredje dagen. Petrus tog honom då avsides och började förebrå honom och sade: ”Må Gud bevara dig, herre. Något sådant skall aldrig hända dig.” Men Jesus vända sig om och sade till Petrus: ”Håll dig på plats, Satan. Du vill få mig på fall för dina tankar är inte Guds utan människors.”
Matteusevangeliet 16:21-23
Att få höra att allt ska bli bra kan ibland vara en tröst, men ibland blir det, som för Jesus i dagens evangelium, mer av ett hån. Evangelisten Matteus berättar hur Jesus vill förbereda sina lärjungar för det svåra som ska hända, och Petrus förnekar det. Jesus reagerar starkt, och jag kan förstå honom.
Ibland i livet söker vi tröst genom att krypa upp i famnen hos någon, likt Jesus på den ikon som jag har över mitt skrivbord. Det känns gott att bli hållen och sedd av någon som så uppenbart älskar en, som Maria älskar sin son Jesus. Det känns lugnande.
Andra gånger i livet vill vi få vår oro tagen på allvar med ord. Vi vill bli bekräftade i att detta är svårt, det är obehagligt.
I dessa dagar är det svårt att skriva tankar inför helgen, eftersom det är så tydligt att allt kan ändras på bara några timmar. Visst, det är alltid så, och vi har prövat ovissheten och plötsliga ändringar av vad som är rätt och fel under två år av pandemi. Nu är det krig inte långt ifrån oss, och ett krig så nära oss själva känns så hotfullt.
Vi behöver både bejaka att detta är en prövningens stund för oss, för Europa, för Ukrainas folk såväl som för folken i Ryssland och Belarus. Det är svårt med prövningar, det ligger i sakens natur. Det tyckte också Jesus. Det var därför han delade med sig om vad som skulle hända för sina närmaste. Och de ville inte lyssna.
Kanske är det typiskt att det just är Petrus som avvisar. Han som ska vara klippan, och som i andra sammanhang gärna vill visa dådkraft, och som ändå, när det verkligen gällde, inte klarade av att stå vid sin mästares sida när han hade det som svårast.
Det är svårt att stå bredvid någon som lider, särskilt om det inte är så mycket att göra, som när någon ligger för döden. Den som har det svårast är dock den som lider, eller den som vet med sig att ett lidande är på väg. Då kan det rätta vara att sitta bredvid och bara vara. Tyst, men närvarande. Kanske hålla handen. Ord behövs inte. Existentiell smärta kan inte tröstas bort, men omsorgen från en annan människa kan vara smärtlindrande.
GUD, hjälp mig att visa omsorg om min nästa i prövningens stund. Att inte vara för snabb med ett försök till tröst. Och låt mig känna att du är med genom allt, trots allt, du som är livets ursprung och mål. Amen
Lis Carlander, präst