Denna söndagens evangelietext är så lång att den är satt sist.
När jag skriver dessa tankar inför helgen är det torsdagen den 24 februari, och vi har vaknat upp till nyheten att president Putin har valt att invadera Rysslands grannland Ukraina. En skribent skrev ”Nu är efterkrigstiden slut.”, och vi drar alla efter andan. Vad ska hända nu? Hur ska det gå för Ukraina? För Ryssland? För alla människor som bor där. Hur ska det gå för oss? Ukraina är bara ett par timmar bort.
Jesus säger i den text vi har att läsa för söndagen: ”Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit…” och så konstaterar han att han egentligen inte har något val, annat än att gå vägen som ligger framför honom. Kärlekens väg, som är temat för denna söndag.
Ibland tvingas vi in i sammanhang som vi inte önskar, men vi måste. Precis som folken i Ryssland och Ukraina nu har tvingats in i ett krig som vi inte vet utgången av, annat än att det är troligt att många människor kommer att lida och dö. Sanktioner kommer att drabba Ryssland med påföljd att folket där kommer att drabbas på olika sätt. Under ett krig finns egentligen enbart förlorare.
Vad har detta med Jesus och kärlekens väg att göra, kanske någon undrar. Vi har en Gud som vandrat på jorden som människa i ett land som var under ockupation. Där ofrihet och risk för straff för det som kunde betraktas som upproriskt låg som ett hot över människor hela tiden. Det märks i evangelierna på att där ibland dyker upp soldater i berättelsen, och på att Jesus till slut dömdes till döden till följd av ett politiskt spel.
När Jesus säger att hans själ är fylld av oro, är det just inför hotet som finns mot honom. Ska han fly? Kan han fly? Egentligen kan han inte det. Vägen han har börjat vandra är kärlekens väg. Han är beredd att ge sitt liv för att visa sin kärlek till oss, människorna. Det var därför GUD alls blev människa.
Men nu går jag händelserna i förväg. Här idag har vi fått ta del av att också Jesus, människosonen, kände ångest och oro inför tanken på lidande och död, precis som vi alla gör det. För mig är det en tröst att vi i en tid av oro och ångest, kan vända oss till en Gud som också varit där, i ångesten, oron och ovissheten.
Jag vill avsluta med en bön hämtad ur en av nattvardsbönerna:
GUD, ge denna värld, som vi älskar, ett nytt ansikte, med rättvisa och fred överallt. Amen
Lis Carlander, präst
Bland dem som kommit upp till högtiden för att tillbe Gud fanns några greker. De sökte upp Filippos, han som var från Betsaida i Galileen, och sade: ”Herre, vi vill gärna se Jesus.” Filippos gick och talade om det för Andreas, och Andreas och han gick och talade om det för Jesus. Och Jesus svarade dem: ”Stunden har kommit då Människosonen skall förhärligas. Sannerligen, jag säger er: om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd. Den som älskar sitt liv förlorar det, men den som här i världen hatar sitt liv, han skall rädda det till ett evigt liv. Om någon vill tjäna mig skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig skall Fadern ära honom.
Nu är min själ fylld av oro. Skall jag be: Fader, rädda mig undan denna stund? Nej, det är just för denna stund jag har kommit. Fader, förhärliga ditt namn.” Då hördes en röst från Himlen: ”Jag har förhärligat det och skall förhärliga det på nytt.” Folket som stod där och hörde detta sade att det var åskan, men några sade att det var en ängel som hade talat till honom. Jesus sade: ”Det var inte för min skull som rösten hördes, utan för er skull. Nu faller domen över denna världen, nu skall denna världens härskare fördrivas. Och när jag blir upphöjd från jorden skall jag dra alla till mig.” Detta sade han för att ange på vilket sätt han skulle dö.
Johannesevangeliet 12:20-33