– Välkommen, hälsar Adwoa Edgar med ett stort leende när hon öppnar dörren i sin villa i Ryd. Hon bjuder in mig i vardagsrummet. I bokhyllan står en lång rad med fotografier på hennes familj.
– Jag är född, uppväxt och utbildad i Ghana, berättar Adwoa. Vi var en stor familj med fem bröder och fyra systrar.
I Ghana träffade jag också min man Brian. Han var från Irland och undervisade på universitetet i staden där jag jobbade. Vi gifte oss och flyttade till Botswana och bodde där i nästan fem år, men på grund av apartheid och allt som pågick där så var det ingen trygg plats för oss att bo. Min man sökte och fick jobb vid Linköpings universitet. Jag var 39 år när vi kom till Sverige och jag minns att jag tänkte: – Varför ska jag komma till det här landet? Det är så kallt. Men vi har bott här sen dess och våra barn har växt upp i Linköping.
– Det var jobbigt att komma till Sverige i början, säger Adwoa. Jag hade jobbat som lärare både i Ghana och Botswana, men här var den utbildningen inget värd även om det var samma lärarutbildning som i Storbritannien. Jag övervägde att göra om hela utbildningen, men en kompis tipsade mig att läsa till fritidspedagog. Så jag gjorde det. Det var tuffa år, inte minst ekonomiskt och med två små barn. Jag pendlade till Norrköping och det var ofta tidiga morgnar och sena kvällar. Innehållet i utbildningen var inga problem. Det var samma som jag lärt mig tidigare, men språket var nytt. Jag hittade en kompis som hjälpte mig med svenskan och jag hjälpte henne med innehållet. Vi var de enda som klarade alla tentorna direkt.
– Jag arbetade på en skola i Mjölby i sex år. Sen dök det upp ett jobb på Atlasskolan i Linköping. Jag hade tur, för när jag började så hade vi barn till engelsmän som jobbade på Saab och man behövde lärare som behärskade engelska. Så jag arbetade både som lärare och fritidspedagog. Med rektorns hjälp fick jag möjligheten att komma in i systemet och till slut fick jag min lärarlegitimation.
Vad var det bästa med att vara lärare?
Mina barn retar mig ibland och säger: Du pratar som en invandrare. Men jag är ju en invandrare.
– Eleverna, svarar Adwoa direkt. När du ser hur dom suger in kunskap. Jag jobbade på mellanstadiet. Det var de bästa åren i mitt liv. Barnen ville lära sig saker och jag fick ge dem möjligheten, oavsett vilka förutsättningar de hade. Det bästa var nog när vi hade en elev som klassades som särskoleelev, men var integrerad i klassen. Hon var bra på engelska och när hon gjorde det nationella provet så hade hon bara två fel på hela provet. Det var toppen!
Du är även engagerad internationellt ...
– Jag är aktiv i Internationella gruppen i Ryd och vi samlar in pengar till Act. Arbetet för att undvika könsstympning bland flickor ligger mig varmt om hjärtat. Det är inte så vanligt i Ghana. Vi har inte det systemet, men i andra länder i Västafrika förekommer det ofta. Det är farligt för barnen och för samhället. Det är inte ok.
– Jag var också engagerad i ett projekt som hette Kyrka och arbetsliv för några år sen, berättar Adwoa. Jag fick möjligheten att åka på olika internationella workshops. Vid ett tillfälle kom jag i kontakt med ett projekt i Frankrike som stöttade kvinnor som kommit som flyktningar från Nordafrika. Männen tillät inte kvinnorna att gå ut, utbilda sig eller skaffa jobb. Den här gruppen hjälpte till så att de kunde öppna en liten restaurang med nordafrikansk mat. Männen, som inte tyckte om att kvinnorna började tjäna egna pengar och blev mer självständiga, ställde till problem för kvinnorna. Och där kom kyrkan in och stöttade, ibland med advokat om det blev skilsmässa eller andra problem.
– Kampen för kvinnors rättigheter är jätteviktig. Unga tjejer lider mycket i många länder. De går inte i skolan, och går de i skolan blir de utsatta för alla möjliga problem. Hemma så arbetar de som slavar, medan pojkarna inte behöver göra något. Det är tjejerna som stiger upp tidigt, städar och hämtar vatten flera kilometer bort och lagar mat. Det är tufft.
Vissa tjejer tvingas gifta sig när de är elva år. Vad vet en elvaårig flicka? En del dör när de föder barn för att de är för små eller så får de problem med inkontinens. Då luktar de och slängs ut från familjen.
Jag har en speciell känsla för dessa flickor. Tyvärr händer det även i Sverige. De åker på semester och så omskärs flickorna. Flickorna vågar inte säga något för att de är rädda att förlora sina föräldrar. Men jag blir jätteglad när jag ser unga flickor som vill utbilda sig och köra bil. Det är en positiv trend på gång.
Vad har din tro betytt genom livet?
– Här i Mikaelskyrkan är enkelt att gå in och be och tända ljus. Man kan prata med någon om man behöver. Det betydde mycket för mig när min man gick bort och jag kände mig lite ensam. I Svenska kyrkan får alla plats, vem man än är.
Tron har hjälpt mig att komma igång och inte ge upp. Min mamma brukade säga att “the race is not for the swift”. Det viktiga är inte springa fort, utan att nå ditt mål. När jag kom hit och det var tufft så brukade jag tänka på vad mamma sa. Det har hjälpt mig. ■