”Jesus sade: ”Om ni har en tjänare som plöjer eller vallar får, säger ni då till honom när han kommer hem från ägorna: Gå genast och slå dig ner vid bordet. Nej, ni säger: Gör i ordning maten åt mig, fäst upp dina kläder och passa upp mig medan jag äter och dricker; sedan kan du själv äta och dricka. Inte får tjänaren något tack för att han gör vad han är ålagd. På samma sätt mer er: när ni har gjort allt som åligger er skall ni säga. Vi är odugliga tjänare, vi har bara gjort vad vi är skyldiga att göra.”
Lukasevangeliet 17:7-10
Ibland är det så tydligt att Bibelns texter kommer från en tid och ett sammanhang som är helt annorlunda än vårt. Och samtidigt finns det en del igenkänning i det ändå.
De senaste åren har varit präglade av en pandemi som förhoppningsvis nu har stillat sig. Genom pandemins härjningar bland människor har vårdpersonalens och dess insatser stått fram som något i särklass. Och det är det verkligen. De har kämpat, först nästan i blindo mot en ny sjukdom, senare på mer och mer säker mark. Vårdpersonalens stora insats för människors överlevnad är oomtvistad. Under det första året startades grupper för att stå på balkongen kl 20 varje kväll för att tacka dessa hjältar genom att applådera (och lägga upp det på sociala medier). Reaktionen från de som hyllades var blandad. Självklart blev de glada, men samtidigt var det många som sa ”Vi gör ju bara vårt jobb. Det är bara det att det syns att vi gör det, just nu.” Andra menade att om det var allvar med uppskattningen borde det synas i arbetsvillkor och lön.
Det som fastnat i mig, och som gör att jag associerar till dagens text är just orden ”Vi gör ju bara vårt jobb.” och att det blev något som skavde när en människa gör sin uppgift och blir kallad för hjälte för det.
Om vi ser oss omkring finns det många som skulle kunna kallas hjältar i vardagen. Det är butiksanställda som, trots riskerna att arbeta mitt bland människor, fortsatte att gå till arbetet och se till att alla kunde handla mat. Det är busschaufförerna som fortsatt att köra bussar så att de som är i behov av kollektivtrafiken kunnat använda sig av den. Det är alla dessa lagerarbetare som arbetat med att plocka ihop varor, och alla de chaufförer som sedan kört hem dem till de som beställt. All skolpersonal, från förskola till gymnasium, som upprätthållit verksamheten, så att barn och ungdomar ändå har fått någon form av skolgång och barnomsorg dessa märkliga år. Alla föräldrar som fått ta ut mer vab än någonsin, och deras arbetskamrater som fått täcka upp så att verksamheter ändå skulle fungera.
Där finns alla som kämpat med att få ihop vardagen, vare sig det är Coronapandemi eller inte. Och alla kulturarbetare, och de som arbetat i turism och restaurangnäringen som fått hitta nya sätt att sysselsätta sig och få in en inkomst. Och de som behövt arbeta hemifrån. Listan kan göras lång.
Det är vissa yrkeskategorier som står ut mer för att de har en sådan tydlig roll i pandemitid, men faktum är att vi alla har kämpat, på olika sätt.
Det är något provocerande i det Jesus säger, att vi inte ska tacka när någon gör sin uppgift. Och jag tror att det är meningen att vi ska bli provocerade. Just innan vi kommer in i texten har lärjungarna bett att Jesus ska ge dem större tro. Och jag tänker att det är en viktig bakgrund till dagens text. Jesus har blivit provocerad av att lärjungarna ”bara vill ha och ha”, som om de inte själva behöver göra en insats för sin tro.
Tro är å ena sidan nåd – något som vi får oss till skänks av GUD, men tro kräver också tjänst, det vill säga ansvarstagande. Hur det ansvarstagandet ser ut för var och en av oss varierar över tid. Det har blivit så tydligt i och med pandemin, att vad som är viktigt, vad som är omsorg är olika beroende på situationen.
En sak jag är övertygad om är att vi kan underlätta för varandra i våra liv om vi ser på varandra med kärlek och visar uppskattning för vad andra gör för helheten, eller kanske just för mig. För GUD har inga andra händer och fötter än våra. Det är vi som behöver vara tjänare åt varandra, och också vi som behöver ta emot det som andra ger åt oss.
/Lis Carlander, präst