Kaffekopparna är framdukade och sofforna vid fikaborden fylls på. Elisabeth delar ut sångpapper och Helena stämmer gitarren. Stämningen är glad och uppsluppen. Det märks att detta är ett tillfälle som man sett fram emot. När alla är samlade hälsar Elisabeth välkommen till andakten och berättar att dagens tema är dopet. Hon visar doppärlan på Frälsarkransen och tar sedan fram skolplanschen som föreställer när Jesus döps av Johannes döparen. Sen kommer dockan med dopklänningen fram och Elisabeth berättar att den är lite för lång därför att dopet är något som man får växa i. När vi sjunger Tryggare kan ingen vara så tittar ingen i sångpappret. Alla kan den. Innan kaffet sjunger vi ut julen för idag är det tjugondag knut. Alla sjunger med och spelar basfiol och flöjt.
När kaffet hälls upp så fortsätter samtalet. Helena frågar om någon har något särskilt dopminne.
– Domkyrkan, säger Gunnar direkt, våra två flickor döptes där.
– Min syster döptes hemma i bostaden under kriget, berättar George. Det var 1944 och jag var tre år. Efter dopet gjorde jag om allt som prästen hade gjort. Det har mina föräldrar berättat.
Det visar sig att flera är döpta hemma.
– Vi bodde i skogen, långt till kyrkan, berättar Kristina. Så när prästen kom samlade man ihop några barn och passade på att döpa alla samtidigt.
Min mamma gjorde ett litet altare med blommor.
Samtalet går vidare till släktdopklänningar med namnen inbroderade. Rosa för flickor och blått för pojkar.
– Jag fick brodera in Alexander, det var så många bokstäver, skrattar Kristina.
– Så sa läkaren på Sundsvalls sjukhus, säger Karin, att har ni ett långt efternamn – välj då korta förnamn. Det tog vi till oss, så våra barn heter Jan och Eva.
Vi avhandlar barndomens snörika vintrar, vedkaminer i skolsalarna, gengasbilar och hur militären la beslag på däcken på bilarna under kriget. Vi landar så småningom i pandemin.
– Vi var fem som blev sjuka, och tre gick bort. Vi hade tur som fick stanna kvar, Kristina, säger Brita. Det var en tung tid. Köket stängdes och alla fick äta i sina lägenheter. Vi tappade mycket av gemenskapen. Vi fick inte gå utanför lägenheterna på tre veckor, men personalen var fantastisk och tog hand om oss.
– Jag kommer ihåg när jag fick veta att jag var frisk, berättar Kristina, då tog jag hissen ner hit med min rollator och gick gångarna fram och tillbaka och kände mig fri.
Kicki som är trygghetsvärd på Översten kommer och fyller på kaffekopparna och bjuder på skumtomtar.
– Kicki är vår klippa, säger Brita. Hon har så mycket fina idéer. Hon vet alla våra egenheter och tar hand om oss. Hon kommer till alla i både glädje och sorg.
– Vi är alla väldigt glada att vi kommit just hit till Översten, för det här är nog det bästa boendet i stan, säger Kristina. Det är lagom stort och vi har varit generösa med att berätta om oss själva, så vi känner varandra på ett nära vardagsvis. Det här är vårt hem. Det är toppen!
– Ja, så kommer Helena och Elisabeth och hälsar på också, säger Brita. Det är så härligt! Det betyder mycket för oss. Och så vi blir inbjudna till Domkyrkan vid jul och vår. Det är något som vi ser fram emot och pratar om långt i förväg.
– Vi hade ju en önskekonsert utomhus när vi inte kunde ses under pandemin, säger Helena. Då fick alla önska en egen låt och så gjorde vi ett program av det. Och det var allt från Jag har hört om en stad ovan molnen till Sakta vi går genom stan. Det var fint att kunna ses även då.
– De här stunderna när kyrkan kommer betyder mycket för de som deltar, och även mig, säger Kicki. Det är lugnt och fridfullt med musik och prat. Vi inte är så många och att då blir det lättare att samtala mer gemensamt med ledning av Elisabeth och Helena. Vi tycker mycket om musiken och samtalen blir djupare. ■