Har du hållit hållit ett spädbarn i din famn? Tack vare att jag är präst och döper både stora och små barn, och möter dem ibland på något av våra babycaféer, har jag mött många mycket små barn och skådat in i deras blick.
Det är ett förunderligt djup i den blicken, särskilt hos de allra minsta, de som, likt Jesus i evangeliet vi hörde nyss, bara är några dagar, eller veckor gamla. Det finns en särskild sorts vishet, eller ljus i den blicken.
Hanna och Symeon hade väntat länge på att få möta ett särskilt barns blick. Jesus, som föddes för att visa på GUDs kärlek till oss. Deras tålamod att vänta så länge fascinerar mig, och blir till något av ett föredöme i vår tid då allt ska gå så fort. Samtidigt, det finns tider och stunder då jag inte har annat val än att vänta, och det har jag lite svårt för, otålig som jag är.
Jesus, det barn som de väntat på, var mer än ett människobarn, med ett särskilt uppdrag att upplysa oss om GUDs kärlek och omsorg. Ett ljus i världen.
Även det minsta ljus kan ses klart i det största mörker. Det är något förunderligt med det. Nästa magiskt.
Uppenbarelsens ljus var, och är, Jesus. Hans uppdrag när han vandrade på jorden var att berätta om GUDs kärlek till oss, att vara ett ljus i tider av mörker.
Ibland kan det vara skönt med mörker. Då slipper jag se att det ligger legoklotsar på golvet, eller en stor hög med disk i köket, som det kunde se ut i mitt hem under småbarnsåren. Samtidigt – i mörkret riskerar vi att trampa på legot – och det gör ont! Och det kan vara gott att kunna tända ljuset, så att vi ser var vi kan trampa utan att göra oss illa (eller kanske rent av plocka upp legot…)
Vid varje dop i vår församling så tänds ett ljus för den nydöpta, ett ljus som vill påminna om Jesus som när han blivit vuxen sa: ”Jag är världens ljus, den som följer mig ska inte vandra i mörkret, utan ha livets ljus. ” Ibland när jag tänder helt vanliga ljus hemma tänker jag just på dessa ord, och hur Jesus med sitt liv och verk kan vara ett ljus i varje mörker.
För att återknyta till de små, ordlösa, barnens vishet som syns där i ögonens djup – det är ett under varje gång ett barn kommer till världen. Och blicken vi möter hos det nyfödda barnet vittnar om detta under, men även om det unika hos detta barn. Och det är något stort att som familj, som församling, som samhälle få ta emot varje barn som föds och hjälpa och stötta barnet så att det får utvecklas efter sina förutsättningar.
Lis Carlander, präst
Lukasevangeliet 2:22-40
”När tiden var inne för deras rening enligt Mose lag tog Josef och Maria Jesus till Jerusalem för att böra fram honom inför Herren – det står nämligen i Herrens lag att varje förstfödd av mankön skall helgas åt Herren – och för att offra två turturduvor eller två unga duvor, så som det är föreskrivet i Herrens lag.
I Jerusalem fanns en man vid namn Symeon, som var rätt färdig och from och som väntade på Israels tröst. Helig ande var över honom, och den heliga anden hade uppenbarat för honom att han inte skulle se döden förrän han hade sett Herrens Messias. Ledd av Anden gick han till templet, och när föräldrarna kom in med barnet Jesus för att göra med honom som det är sed enligt lagen, tog han honom i famnen och prisade Gud och sade:
”Herre, nu låter du din tjänare gå hem, i frid, som du har lovat. Ty mina ögon har skådat frälsningen som du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt ditt folk Israel.”
Hans fara och mor förundrade sig över vad som sades om honom, Och Symeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: ”Detta barn skall bli till fall eller upprättelse för många i Israel och till ett tecken som väcker strid – ja, och genom din egen själ skall det gå ett svärd – för att mångas innersta tankar skall komma i dagen.”
Där fanns också en kvinna med profetisk gåva, Hanna, Fanuels dotter, av Ashers stam. Hon var till åren kommen; som ung hade hon varit gift i sju år, sedan hade hon levt som änka och var nu åttiofyra år gammal. Hon vek aldrig från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Just i den stunden kom on fram, och hon tackade och prisade Gud och talade om barnet för alla som väntade på Jerusalems befrielse.
När du hade fullgjort allt som föreskrivs i Herrens lag återvände de till sin hemstad Nasaret i Gallileen. Pojken växte och fylldes av styrka och vishet, och Guds välbehag med honom.”