Fjärde söndagen efter trettondedagen
”Jesus är vårt hopp”
”Vid den tiden inföll en av judarnas högtider, och Jesus gick upp till Jerusalem. Vid fårdammen i Jerusalem finns ett bad med det hebreiska namnet Betesda. Det har fem pelargångar, och i dem låg en mängd sjuka, blinda, lama och lytta. Där fanns en man som hade varit sjuk i trettioåtta år. Då Jesus såg honom ligga där och fick veta att han varit sjuk länge frågade han honom: ”Vill du bli frisk?” Den sjuke svarade: ”Herre jag har ingen som kan hjälpa mig ner i bassängen när vattnet börjar svalla. Medan jag försöker att ta mig dit hinner någon annan ner före mig.” Jesus sade till honom: ”Stig upp, ta din bädd och gå.” Genast blev mannen frisk och tog sin bädd och gick.”
Johannesevangeliet 5:1-9
”Vill Du bli frisk” kan tyckas vara en underlig fråga att ställa till den som har ett funktionshinder, eller till den som är sjuk. Det är väl självklart att man vill bli frisk/fri från sitt funktionshinder kan en tycka.
Men det är kanske inte så självklart. Vem avgör vad som är sjukt, vad som är friskt, vad som är ett funktionshinder och vad som är ”normalt”?
Jesus hade förunderliga gåvor i att han kunde se och förstå varje människa vad hon eller han tänkte. Men han utnyttjade inte sin gåva till att göra saker åt folk som de själva inte ens visste att de önskade. För så kan det vara ibland, att vi har en inför oss själva outtalad önskan om något som vi är helt omedvetna om, men som någon annan kanske kan se. Genom att ställa frågor kan vi både informera oss om någon annan, men frågorna kan också leda till att ”den Andre” själv blir medveten om något hos sig själv som hon kanske inte visste tidigare.
Det kan finnas skäl till att fråga ”Vill Du bli frisk?” – som detta svåra, eller kanske enkla, att det inte är säkert att något som är ett funktionshinder i en situation är det i en annan. På senare år har funktionshinderrörelsen gjort oss alla medvetna om att en människa inte ”är funktionshindrad” utan ”har ett funktionshinder”, och att detta funktionshinder uppstår i mötet med omvärlden.
Som exempel kan vi ta en tv-serie som gick för ett par sedan och där vi bland annat får följa en barnmorska i hennes arbete. Hon stöttar blivande föräldrar både i att föda barn på sjukhus och att föda barn hemma. Det kan man naturligtvis tycka vad man vill om, men i mötet med ett föräldrapar där båda hade en synskada, så blir det så tydligt detta att det är i mötet med omvärlden som något blir ett funktionshinder.
Dessa blivande föräldrar ville föda sitt barn hemma, och det restes betänkligheter mot detta, men till slut fick de som de ville. Och det viktiga med detta var att i sitt hem kunde de känna sig trygga. De visste var allt fanns, hur de skulle gå, stå eller på andra sätt röra sig under förlossningens gång. Eller som barnmorska sa till den barnläkare som till slut sa att det var ok att barnet föddes hemma: ”När Du möter dem i sin egen miljö kommer det att dröja en lång stund innan Du märker att de inte kan se.” Det vill säga, i sin egen miljö hade de inte ett funktionshinder!
Hade Jesus kommit hem till dem är det inte självklart att svaret på hans fråga ”Vill Du bli frisk?” hade varit ”Ja!”
Tänker vi efter lite mer så inser vi alla att det för var och en av oss finns tillfällen då vi på ett eller annat sätt har ett ”funktionshinder”. När vi inte förstår språket, när vi inte kan hitta dit vi ska, när vi är för långa eller för korta för att nå eller få plats – listan kan göras lång. Oavsett varför vi där och då, eller här och nu, upplever att vi har ett funktionshinder så blir det tydligt att vi är beroende av våra medmänniskor. Visst kan vi, genom att slippa har en synskada t ex, bli mer oberoende – men vi kommer inte ifrån att vi till syvende og sidst är sociala varelser, beroende av varandra mer eller mindre. Och det är som det skall!
När Jesus hjälper den lame mannen att slippa ifrån det funktionshinder som det kan vara att vara lam, så blir hans liv förvandlat i ett slag. Inte bara genom att han kan gå, utan han har fått hopp om att ett nytt liv är möjligt, efter att ha varit förlamad i 38 år. Jesus skapar hopp.
Lis Carlander, präst