Första söndagen efter trettondedagen ”Jesu dop”
Luk 3:15-17, 21-22
Folket var fyllt av förväntan, och alla frågade sig om inte Johannes kunde vara Messias. Men han svarade dem alla: »Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte värdig att knyta upp hans sandalremmar. Han skall döpa er med helig ande och eld. Han har kastskoveln i handen för att rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.« När nu allt folket lät döpa sig och Jesus också hade blivit döpt och stod och bad, öppnade sig himlen och den heliga anden kom ner över honom i en duvas skepnad, och en röst hördes från himlen: »Du är min älskade son, du är min utvalde.«
Tankar inför söndag
Nu under julledigheten har jag ägnat en stor del av min tid åt att sortera och rensa. Jag vet inte om ni har samma förkärlek för ordning och reda som jag har, men att rensa är för mig i sanning en befrielse. Kasta bort det gamla, det som inte längre används. Det som efter tio år i samma bostad fortfarande ligger i förrådet och bara tar plats. Det lite jobbiga och utmanade för mig, som då uppskattar ordning och reda, är att det först blir ännu värre, innan det blir bättre. När man drar fram allting och allt står uppställt, då kan det kännas lite hopplöst, som att det aldrig blir snyggt igen. Men det blir det, och efter bortskänkande, bortkastande och försäljning av saker känns det så mycket bättre.
Att sortera och rensa bland saker är en ganska konkret uppgift. Man hittar en pryl, synar den och gör en bedömning utifrån behov eller värde. Antingen sparas den eller så gör man sig av med den. Det är inte alltid lätt, ofta hamnar de tveksamma fallen i ”bra att ha” avdelningen. För att förmodligen sorteras bort under nästa stora utrensning.
I dagens evangelietext talas det om att skilja agnarna från vetet. Om vi tänker på min sortering hemma är det en ganska konkret bild av sållandet, inte så komplicerad och svår. Men om vi ska överföra detta till oss människor, då känns det genast mer utmanande. Jag tror inte att texten handlar om att några av oss är agnar och andra av oss är vete, vi är alla både och, det är vi därför att vi är människor.
Jag tänker mig att agnarna är allt det där vi vill förändra hos oss själva, det vi gärna kör till återvinningsstationen med, eller kastar i elden om vi ska använda textens ord. Det är det vi önskar vore annorlunda, våra brister, allt som inte blev som vi tänkt oss, allt det som känns fel. Det kan vara saker vi gärna vill ändra på, kanske ta bort. Jag skulle gärna lägga av mig, kasta bort min rädsla för spindlar och andra småkryp, för den rädslan kan vara ganska jobbig och begränsande. Jag skulle också gärna kasta bort den prestationsångest jag ibland känner för den kan vara tung att bära. Dessvärre är det inte lika lätt gjort som att kasta bort en trasig tavelram. Jag tror att vi alla har någonting vi gärna hade velat bli av med. Att lägga av oss det, att kasta det i elden är dock inte alltid en lätt uppgift. Det kan skapa oreda och kaos, innan det kan bli bättre.
Vetet tänker jag mig är vår strävan, vår längtan, vår vandring mot det goda, mot fullkomligheten. Det är vår önskan och våra försök att lägga av oss allt det som vi inte längre vill ha kvar.
Idag är rubriken Jesu dop och dopet är ett hopp om ständig förnyelse. Elden som aldrig slocknar. Guds ord, kärlek och förlåtelse är ständigt brinnande för att komma oss till del. Vi får genom dopet och tron möjligheten att lägga av oss det som vi tycker mindre om hos oss själva. Detta kan vi göra om och om igen.
Denna ständigt brinnande eld är ett löfte, inte ett hot. Den är en påminnelse om att Gud finns nära oss som stöd och som hjälp. Vi kan lägga av oss det svåra och tunga, vi kan kasta det i elden och låta det brinna upp.
Vi kan skala av oss våra agnar och stå nakna inför Gud. Till Gud får vi komma med vår sårbarhet, vår litenhet, vår nakenhet. Vi behöver ingen yta, ingen fasad och inga masker.
Vi är människor och därmed är vi också ofullkomliga. Vi kan inte bli av med våra agnar helt och fullt. Det vi kan göra är att sträva, att försöka och att anstränga oss så att vetet i oss får större plats. Vi är alla utvalda, vi är alla älskade av Gud. Med denna vår utvaldhet kommer också ett ansvar. Och ansvaret innebär att vi på bästa sätt söker det goda och strävar efter fullkomligheten, även om vi aldrig kan nå ända fram. Att vi fäster vår blick vid Jesus och hans handlingar och försöker leva i Jesu efterföljd. Att leva i sitt dop är att medvetandegöra sin betydelse som individ. Att inse att just du och jag är viktiga för helheten.
Att vara kristen, att vara en del av Guds gemenskap innebär också att vi varje dag har möjlighet att börja om. När det går fel, när det inte blir som vi tänkt oss, låter Gud oss lämna det ifrån oss, vi lämnar över det, kastar det i elden och börjar om på nytt igen. Vi återupptar vår strävan, vår väg, vår dopvandring.
Gud vet att det inte är lätt att vara människa, Gud har ju själv vandrat med oss här på jorden. Gud ser till våra försök, till vår längtan och till vår goda vilja. Därför ger också Gud oss möjligheten till ständig förnyelse. Detta genom Guds nåd, nåden vi får del av villkorslöst, genom Guds kärlek, den kärlek som är gränslös och allomfattande. Genom Guds förlåtelse som blir given alla de som ber om den. Genom elden, den eld som aldrig slocknar…
/Linda Isberg, präst