Vår tids största mysterium

Prästen Karin Aldén samlar gruppen med barn vid krubban framme i kyrkan. På armen har hon sin lilla nio månaders bebis, som också ska få lyssna på julens berättelse. Hon börjar samlingen med att alla barnen får välja varsin figur att hålla i handen. Barnen väljer omsorgsfullt sin favoritfigur. Några får byta med varandra tills alla är nöjda.
– Då börjar vi, säger Karin och sänker rösten lite för att barnen ska förstå att nu kommer hon berätta om något spännande.

Karin berättar om Kejsar Augustus, om den havande Maria och Josef som försökte leta efter en plats att bo den natten då Jesus skulle födas. Under berättelsen ropar hon in de figurer som behövs för att det ska kännas spännande.
– Nu kan Josef komma och ställa sig i krubban, säger hon till en av pojkarna som håller benhårt i sin Josef-figur. 

Julevangeliet är en introduktion till gudsbilden som det berättas om i evangelierna, om att Gud möter oss människor som ett litet barn.
– Julens berättelse handlar om fred och frihet, inom oss men också runt omkring oss och att vi är en viktig del i det. Gud, som är den största och starkaste kraften, kommer till oss i ett sårbart litet barn, det är en stark berättelse. Gud behöver oss i kampen för freden och friheten och för att vi människor ska kunna leva våra liv. 
Det är svårt att leva i fred och frihet och det är människans eviga problem. Vi vill alla det, men vi misslyckas ofta med det. Därför behöver vi varandra och den kraft vi kallar Gud. Vi klarar oss inte själva tror jag, berättar Karin efter att krubbvisningen är slut.  

Karin vill skapa en upplevelsebaserad krubbvisning för barnen så de kan leva sig in i de olika utmaningar som Josef och Maria hade och få med sig att julen har en berättelse. Allt vi firar behöver en berättelse, det ger en djupare mening till livet. 
– Men viktigast är att barnen ska få känna att de kan växa upp i friheten att vara som de är. Vi är hela och heliga som människor. I en frihet när vi känner att vi duger som vi är, kan vi också tillåta andra att vara som de är, säger Karin. 

Under december bjuder kyrkan vanligtvis in förskolor till krubbvisning. De gånger Karin håller i den traditionsenliga julbönen för stora och små, på julafton brukar hon använda krubban för att göra julevangeliet mer tillgängligt för barnen som kommit till kyrkan.
– Jag brukar använda mig av de olika rollerna när jag berättar och koppla det till hur de kände och tänkte då. Till exempel hur det är att gå i öknen, att vara hungrig och törstig, hur det är att vara utsatt och inte ha någonstans att bo. Det blir en upplevelsebaserad berättelse som många barn har lättare att ta till sig. Dessutom delar jag ut krubbfigurer till barnen så får de komma fram till krubban när just den figurern hamnar i fokus i berättelsen. Ängeln är ett sådant exempel. 

Karin tror också att det är viktigt att kyrkan respekterar att alla kanske inte tror att Jesus är Guds son. Framför allt i möte med skolor och förskolor. 
– Många gillar att lyssna till julevangeliet av tradition. Från kyrkans håll kan vi berätta att vi tror att Jesus är Guds son. Men det är vår berättelse som vi gärna delar med oss, säger Karin. 

Nu har alla krubbfigurer fått en plats i krubban och Karin har berättat om den första julen. Barnen har raskt förflyttat sig till sin favoritplats i kyrkan, ljusbäraren. 
– Får vi tända ljus, frågar de Karin.
– Självklart, svarar hon.

Text: Emelie Simmons