Nyårsdagen 2022

"I Jesu namn"

Nyårsdagen ” I Jesu namn”


Hebr. 13:5-8
Gud själv har sagt: Jag skall aldrig svika dig, aldrig överge dig, och därför kan vi tryggt säga: Herren är min hjälpare, jag skall aldrig frukta. Vad kan en människa göra mig? Tänk på era ledare som har förkunnat Guds ord för er, se på vad deras liv förde fram till och ta efter deras tro. Jesus Kristus är densamme i går, i dag och i evighet.


Luk 13:6-9
Jesus gav dem denna liknelse: »En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’«


Tankar inför helgen
Ska jag gå framåt eller bakåt? Vi står precis och väger på gränsen till ett nytt år. Vi har ett år framför oss och ett år bakom oss. Det som ligger bakom oss är fullt av saker. För en del av oss har det kanske varit ett år fullt av glädje, med många ljus och goda minnen. För en del av oss har året kanske varit präglat av sorg, av sådant som är svårt och gör ont att minnas. För de flesta av oss är det nog en blandning. Det finns sådant vi vill minnas, och sådant vi helst vill slippa tänka på.

Det är inte alltid lätt att hantera det som varit, det som fyller våra liv. Ska jag gå framåt eller bakåt? Ja kan tänka mig att någon del i oss vill gå bakåt, hålla kvar det som finns och det som vi känner till. Medan en annan del vill framåt, vill glömma, till och med låtsas som om det som hänt inte alls har funnits.

Ibland hålls vi nog tillbaka mot vår vilja. Att glömma sånt som gör ont eller sånt vi skäms över eller sånt vi vill ha ogjort, det tror jag är omöjligt. Men kanske kunde vi lära oss att släppa mer än vi vanligtvis gör. Att inte låta det som gör ont få så stor makt över oss. Det är lätt att gräma sig och anklaga sig själv i det oändliga. Och det är inte heller alltid vi låter varandra släppa och gå vidare. Det som en människa en gång har gjort, som vi inte tyckte om, det har en tendens att klibba fast, att finnas kvar långt, långt senare oavsett hur mycket andra saker den här människan gjort sedan dess. Det krävs mycket för att vi människor ska ändra uppfattning om någon annan, särskilt någon vi tycker illa om.

När vi har svårt att släppa, då är det nästan som att vi tar steget bakåt i stället för framåt. Fast vi vet att livet fortsätter framåt även om vi inte vill det. Det är som om vi dras framåt baklänges med blicken fortfarande fäst i det som varit.

Jag tror som sagt inte att vi kan glömma allt, och inte att vi ska göra det heller, för den delen. Det finns inga regler för hur lång tid en skam eller en sorg eller en glädje får ta plats i vårt liv. Egentligen tror jag att de aldrig försvinner. Det som vi är med om är en del av vårt liv, och fortsätter att vara det. Det finns med oss och det som händer med tiden är att vi förhåller oss olika till det som hänt. Det får olika betydelse i vårt liv, det ser olika ut och påverkar oss på olika sätt. Vi får bära allt med oss, men jag tror att vi får bära det med blicken riktad framåt.

På ett flertal ställen i Bibeln talas det om att Gud gör något nytt. Gud riktar sin blick framåt. Gud uppmanar oss att inte fastna i det som har varit, att inte tänka så mycket på det förgångna, för något nytt är redan på gång: en väg genom öknen. Tänk om vi kunde våga hoppas på det! En väg genom varje människas öken, en väg till vatten och liv. Om vi hoppades på det löftet så skulle steget framåt inte vara så svårt. Inte när Gud lovar att det finns en väg genom det som är svårt. Och Gud lovar dessutom att aldrig svika oss eller överge oss, som vi läste i episteltexten.

Jag tror att den vägen finns där, eller rättare sagt att den kommer att finnas där. Framtiden är ju så beskaffad att vi inte kan se in i den, och därför kan vi kanske inte se vägen heller. Särskilt inte när det är mörkt och svårt. Då tror jag att den till och med kan vara omöjlig att se. Men jag tror att det är som Gud säger. Nu gör jag något nytt. Och nu och nu och nu. Varje sekund är ju nu.

Och Gud är steget före. Ibland ser vi kanske inte vägen för att vi inte tittar ordentligt och ser tecknen. Ungefär som knopparna på träd och växter, som vi tänker oss kommer till våren. Men tittar vi riktigt noga så ser vi att de redan finns där, mitt i kalla vintern. Gud är steget före.

Kanske är det som att Gud banar väg för oss nu och nu och nu. Varje gång vi lyfter foten så finns någonstans att sätta ner den. Gud blickar nämligen framåt. Gud är inte långsint, utan har lovat oss ständigt nya möjligheter. Om vi kan känna att vi inte låter oss själva och andra släppa taget, om vi knuffar in varandra i fack och låser dörren, så är Gud alltid den som öppnar, den som låter oss gå vidare framåt, mot nya möjligheter. Som säger, tänk inte så mycket på det som har varit, nu gör vi något nytt. Låt oss prova igen, ha tillförsikt inför det nya, låt trädet stå kvar ännu ett år.

Gud är nutidens Gud, med blicken riktad framåt. Och med Guds löfte i våra hjärtan så kanske vi kan våga gå framåt in i det nya året, helhjärtat och med blicken riktad framåt. Vare sig vi vänder oss mot det med hoppfull glädje och tillförsikt, eller med ängslan och oro, så får vi göra det i tillit på att den Gud som gör allting nytt går med oss. Rakt in i framtiden.


/Linda Isberg, präst