Så står vi där igen inför allt det välbekanta. Doften av pepparkakor. Synen av julstjärnan, julgranen, julkrubban och julljusen. Och vi läser och lyssnar till julevangeliet och de andra välkända texterna om barnet som föddes i Betlehem. I vårt inre är det ofta en idyll som utspelar sig. Modern, Maria, klädd i rena kläder, Josef, stadigt stående i närheten av henne i det renstädade stallet. Djuren, fridsamt ätande på sitt hö. Julefrid i Betlehem.
Julen 2021 är det fler än på mycket länge som kan fira jul enbart tack vare stöd från olika hjälporganisationer. Göteborgs Stadsmission har i år kunnat ge julhjälp till drygt 1000 familjer och därmed flera tusen barn i Göteborg. En rundfrågning bland diakoner i Göteborgs stift visar att över hela stiftet, från norr till söder, möter och stödjer församlingar regelbundet familjer som saknar mat och annat nödvändigt. Media har just vid jul uppmärksammat några av dessa; Kareby, Mölndal, Falkenberg.
För väldigt många av våra medmänniskor innebär inte julen så mycket julefrid. Även denna dag är en kamp. En kamp mot fattigdom, våld, missbruk, psykisk ohälsa, hemlöshet och ensamhet.
Sanning 1: Vi lever i ett av de länder i världen som har det allra starkaste skyddet för människor genom ett sedan länge gemensamt välfärdssystem. Skola, vård och socialtjänst. Det är behoven som ska styra. Hjälpen ska finnas där, om och när vi behöver den. Ett system som de allra flesta av oss sätter en stor tillit till, som de flesta av oss är övertygade om fungerar.
Sanning 2: Hela detta år 2021 har vi fortsatt att se en ökning av människor i alla åldrar som sökt sig till oss för att få hjälp. Ofta med det mest basala som mat och kläder. Det är oroliga föräldrar som hör av sig när försörjningsstödet eller sjukpenningen inte räcker till. Det är skralt i kylen och förra årets vinterkläder till barnen är redan urvuxna. Det är ensamma äldre som går hungriga för att pensionen inte täcker behoven. I februari kom människor till Göteborgs Stadsmission med köldskador på händer och fötter för att de sov ute om nätterna i många minusgrader. Vi har också mött människor som har rätt till stöd från det offentliga, men som fått avslag av olika anledningar. Och trots en nollvision mot barnvräkningar rapporterade Kaliber i P1 nyligen om en ökning av barnfamiljer i hemlöshet.
Hur ska vi klara av att hantera dessa båda sanningar samtidigt? Det är förmodligen en av vår tids stora utmaningar. Att klara av att se att det är både och. Ett av världens mest utvecklade välfärdssamhällen. Ett land där människor i ökad grad just nu faller genom skyddsnätet och köerna utanför kyrkorna, Stadsmissionerna och andra hjälporganisationer blir längre.
Kanske skulle vi ha lite lättare att ta in detta i våra hjärtan om vi kom ihåg att det förmodligen inte var så idylliskt den där natten i Betlehem. Landet var faktiskt under ockupation av främmande krigsmakt. Den kejsare Augustus vi läser om var ockupationsledare. Landet var belägrat. I Betlehem var det så fullt av folk att vartenda värdshus hade satt upp skylten fullbokat. Allt som erbjöds var ett stall eller uthus till Maria för att komma inomhus vid förlossningen. Och ändå är det här som det stora undret sker.
En ytterligare spaning från 2021 är att allt fler människor räcker upp sin hand och säger, jag vill gärna hjälpa till. Jag kan bidra med min tid, min kunskap och erfarenhet. Jag kan bidra med mat, kläder och ekonomiska gåvor. Jag kan bidra med detta för att mina medmänniskor ska få det bättre.
Detta måste ha skett även i Betlehem på julnatten. Någon upplät sitt stall, någon kom med vatten och mat, någon kom med ljus att tända.
Detta är vad vårt samhälle behöver. Att vi ser att det är både och. Ett starkt välfärdssamhälle men också ett samhälle där allt fler faller igenom skyddsnäten.
Det blir inte en sämre julfrid för att det finns sprickor i idyllen. Tvärt om. En julfrid som klarar av att se både och blir helare.
Låt oss tillsammans; som medmänniskor, organisationer och ansvariga politiker våga se att det är både och. Det räcker inte bara att hjälpa för stunden, maskorna i skyddsnäten måste lagas! För varje människa som faller igenom är en dyr förlust. Både för individ och samhälle.
Det var inte bara idylliskt där i Betlehem. Och ändå är det där som det stora undret sker. Gud blir människa och människor ställer upp för varandra och ett friskt barn föds.
”Både mor och barn rapporteras må bra”.
Susanne Rappmann, biskop i Göteborgs stift
Lotta Säfström, direktor för Göteborgs Kyrkliga Stadsmission
(Debattartikeln har varit publicerad i GP 24 december 2021)