Andra söndagen i Advent ”Guds rike är nära”
Matt 13:31-34
Jesus lät dem höra en annan liknelse: ”Himmelriket är som ett senapskorn som en man sår i sin åker. Det är det minsta av alla frön, men när det har växt upp är det större än alla örter och blir till ett träd, så att himlens fåglar kommer och bygger bo bland grenarna” Han använde också en annan liknelse: ”Himmelriket är som en surdeg som en kvinna arbetar in i tre mått mjöl; till slut blir alltsammans syrat.” Allt detta sade Jesus till folket i liknelser, och han talade enbart i liknelser till dem.
Tankar inför söndagen
Guds rike är nära – det är vad vi envist upprepar varje advent. Vi väntar på och längtar efter att himlen ska komma hit till jorden, Gud mitt i vår värld.
Senapskornet, det är kanske inte som texten beskriver, det allra minsta frö som finns, men det är tämligen pyttelitet. Ganska svårt att se och hålla reda på. Ungefär som Guds rike kan tyckas ibland. Vi har ljus i fönster och på gator, glögg och pepparkakor, julbak, presentinköp, adventsfikor, planer inför julen. Allting med något slags förväntad glädje.
Och när jag slår på nyheterna. Viruset härjar fortfarande i världen, miljöproblemen är inte borta, människor mördas och arbetslösheten är hög. Och jag tänker att det måste vara märkligt när oro och osäkerhet, besvikelse och vanmakt kanske plötsligt blir en del av livet – mitt i förberedandet av den stora julfesten, mitt i den tid då vi förväntas vara glada.
Som alltid är det svårt att möta svårigheter och vanmakt med ord – de blir så lätt tomma. Ändå påminns jag om att vår tro på julens budskap ligger i botten av vår tillvaro. Tron att Guds rike, himmelriket, är nära, hoppet att Gud finns i världen. Det går inte riktigt att begripa, och det ligger bortom mina ord, men det ligger där, inte bara i advent, utan i allt det som livet medför. Ibland är hoppet kanske svårt att se och hålla reda på – ungefär som ett pyttelitet senapskorn. Men jag tror att det är vår uppgift att hålla reda på det, så att det inte försvinner. Alla kan inte alltid orka hoppas eller våga se trons frö – ibland är tillvaron för svår. Men vi människor hör ihop, och vi är många. Och för att använda den andra bilden, den om kvinnan som syrar degen, så får vi minnas att det är inte bara miljöförstöring, Covid- 19 och lågkonjunktur som har en förmåga att spridas och genomsyra tillvaron – även medkänsla, hopp, stöd och leenden smittar. Och jag är övertygad om att vi kan bära varandra, vi kan hoppas och tro för varandra, och liksom turas om att tillsammans bära hoppet vidare, att hålla reda på det lilla kornet så att det inte försvinner.
I soffan framför nyheterna kan jag lätt gripas av vanmakt. Det är så lite, eller kanske rentav ingenting, jag kan göra. Kanske är en av våra uppgifter inför vanmakten att inte ge upp. Att inte låta hopplöshet få makten när oro kramar världen. Utan att där vi är åtminstone våga tro – på en himmel och på en framtid. Tro på att Guds rike är nära.
/Linda Isberg, präst