Första söndagen i advent - andra årgången

"Ett nådens år"

Uppenbarelseboken 3:20-22

Skriv till ängeln för församlingen i Laodikeia: ”Se, jag står vid dörren och bultar.
Om någon hör min röst och öppnar dörren skall jag gå in till honom och äta med honom och han med mig. Den som segrar skall jag låta sitta hos mig på min tron, liksom jag har segrat och sitter hos min fader på hans tron.
Du som har öron, hör vad Anden säger till församlingarna!”

Tankar inför söndagen:

Att någon knackar på min dörr är inte en odelat behaglig tanke. När det knackar hemma hos mig och jag inte väntar någon, då går tankarna snabbt till hur ser det ut här? Hur ser jag ut? Vem är det som kommer och?

Tanken att någon ska se oss och våra liv kan vara skrämmande – samtidigt som jag tror att vi alla bär ett stort behov av att bli sedda. När vi hör orden om hur Gud står för dörren och knackar, tror jag det handlar om att befria oss till att våga synas. Poängen är att när vi öppnar dörren möts vi inte av någon okänd som vill kontrollera städning eller kritisera – utan av kärlekskraften som vi lever i varje dag, som alltid finns omkring oss, som känner oss och bär oss. Ungefär som att möta en vän som är så nära att vi kan strunta i vad vi har på oss och hur stökigt det är, och befriat säga: Jaså är det du, kom in i röran!

Jag tror att våra liv är fulla, som ett halvstökigt hem – de rymmer det vi är glada och stolta över, det vi är ledsna över, det som blivit fel, det vi behöver hjälp med. Och i kärlekskraften Gud får vi finnas med allt det som är vi. Vi får öppna dörren och tända ljuset så att allt det som är vi syns. Gud lovar att omsluta våra liv med värme och omsorg, med kärlek och närhet. I tillit till Guds kärlek öppnar vi dörren till vårt inre och delar våra liv med Gud.

/Linda Isberg, präst