I år ser jag fram emot att åter få fira gudstjänst och sjunga julpsalmer i våra kyrkor. Det ska bli fint att få mötas över generationsgränserna igen. Samtidigt är jag väl medveten om att många räds julen. Sällan blir saknad och ensamhet så tydlig som vid högtider.
När oron griper tag kan det vara värt att återvända till stallet i Betlehem. Det var inte en idyll. Två förstagångsföräldrar håller valhänt i sitt nyfödda barn. De är långt hemifrån, utlämnade åt andra människors hjälp och omsorg.
Det är en viktig del av julevangeliet – Gud räds inte sårbarhet. Jesusbarnet tar emot och är helt beroende av andras kärleksfulla handlingar. I Jesu efterföljd vill vi som kyrka skapa en gemenskap där vi både får ge och ta emot – av Gud och av varandra. Barnet i krubban suddar ut de skarpa gränserna mellan Gud och människa, mellan himmel och jord. Det går aldrig mer att helt skilja dem åt. Jesu fotspår helgar marken vi går på och i varje enskild människa kan jag möta Kristus. Julens glada budskap är att Gud vill ha med det människliga livet att göra, i all sin skönhet och skröplighet.
Under snart fyra år har jag haft tillfälle att tala om mitt valspråk Vår Gud bär sår. Det är med stor ödmjukhet som jag har fått ta del av berättelser om vad det betyder för enskilda. Min egen bön är att det ska hjälpa oss som kyrka, och Kristi kropp, att hålla ihop himmel och jord på det sätt som Jesu gör. Att vi som gemenskap ser styrkan i svagheten, att vi i våra sammanhang uppmuntrar till att både ge och ta emot omsorg och inte minst är öppna för de under som sker i vardagens ytterkanter. När oroliga föräldrar ömt tar i sina barn, när den ångestfyllde orkar en timme till, när evighetens ljus lyser in i mörker och ger kraft att leva.
Med önskan om en välsignad jul.
Susanne Rappmann, biskop
