Hon är lång, har det blonda håret i en tjock fläta, och utstrålar en naturlig pondus när hon visar runt i krematoriets olika delar. Miljön är ljus, kakel och rostfritt dominerar och här och där står gröna växter.
Processerna övervakas via digitala skärmar i ett angränsande rum, och det är långt från de bilder som serverats i filmer och deckarserier.
– Jag vill gärna bidra till att få bort det gamla stigmat, att ett krematorium är mörkt och lite äckligt, en undangömd industri, säger Matilda Trawén. Vi har ofta studiebesök, bland annat från olika utbildningar, och det händer att vissa inte vågar följa med just för att det finns en negativ förutfattad mening kring hur ett krematorium ser ut och vad som sker där.
Det finns ingen gymnasie- eller högskoleutbildning till krematorietekniker. Kurser i olika steg sker parallellt med jobbet och efter prov utfärdas yrkesbevis.
För Matilda började det med jobb som kyrkogårdsarbetare, först som inhoppare, sedan som säsong- och vinteranställd.
– Jag var nyfiken på begravningsbranschen, funderade lite på att bli begravningsentreprenör, säger hon. Sedan fick jag komma med i gravlaget på Östra kyrkogården och var där i lite drygt två år.
Det var när hon och några andra anställda åkte på studiebesök till krematoriet som den där wow-känslan slog till.
– Visst, det är ett lite udda jobb att hantera döda, och det ska ske på ett etiskt sätt. Samtidigt har jag alltid varit teknikintresserad – och jag kände direkt att den kombinationen, det var spännande.
En kort tid senare kom det ut en internannons där ny tekniker söktes. Matilda skickade in, var på intervju och erbjöds sedan jobbet.
– Händer det här verkligen, minns jag att jag tänkte.
– Om man vet vad man vill och vågar satsa på det, då är det lättare att lyckas.
Utbildningen sker i tre steg. Det första fokuserar på mötet med sörjande, det etiska förhållningssättet med mera. Steg två handlar om teknik, olika regler- och styrsystem. Steg tre är av mer administrativ karaktär, med bland annat miljörapportering, budgetering, upphandling och miljöansvar.
En vanlig arbetsdag börjar Matilda med att kontrollera att ugnarna har startat som de ska och att allt är ok. Om allt ser bra ut sätts dagens första kistor in i ugnarna och kremationsprocessen startar.
I snitt tar det lite mer än en timme. När askan svalnat finfördelas lämningarna och askan förvaras sedan i en urna tills det är dags för gravsättning. Kontrollen är rigorös hela vägen, med tydlig identifikation och spårbarhet både digitalt och analogt. (se även separat artikel)
Något som kanske inte är allmänt känt är att det går bra att vara med vid kremering av en anhörig. Det sker då och då, ungefär en gång i månaden.
– Vi dämpar belysningen, tänder levande ljus och ser till att det är lugnt och tyst. Vi vill skapa en känsla av fridfullhet och inga andra kistor eller urnor finns i lokalen. Vi är också noga med att förklara hur det går till.
– Ibland vill någon läsa en dikt, kanske lägga en teckning på kistan och det brukar bli en fin och stilla stund.
Förfrågan om att vara med kommer oftast via begravningsbyrån, men det händer också att personer kontaktar krematoriet direkt.
I Limhamn sker ungefär 2 700 kremeringar per år, huvudsakligen av avlidna från Malmö men också från en del andra orter.
Hur mycket tänker du på vad du faktiskt jobbar med?
– I grunden handlar det om att göra det jobb som man är anställd för och att göra det bra, säger Matilda. Men man behöver ha med sig vad det faktiskt är, i bakhuvudet. Detta är ingen industri, tankesättet får inte bli industriellt. Jobbet ska göras med värdighet, respektfullt.
Text: Mona Davidsson
