Hela livet ryms i bloggen

(Ur Kyrknyckeln nr 4 2021)

För ett år sedan insjuknade småbarnsmamman Emma Berkman i leukemi. På sin blogg bland inlägg om man och barn, katter och rabarberpajer, berättade hon öppet om sjukdomen.
– Det är ju inget hemligt, säger hon om valet att även blogga om de mörka stråken i livet. Men det var inte självklart från början.

Bloggen är ett naturligt sätt att dela med sig av vad som pågår i livet, menar Emma. Först var det tänkt för kompisarna men nu när hon är fru till Johan och mamma till Olivia, 7 år och Julia, 1,5 år har det också blivit ett sätt att kommunicera med släkt och vänner. 
– Många av våra vänner finns i Mälardalenområdet, bloggen har blivit ett sätt för till exempel barnens farmor och farfar att följa oss.

Akut leukemi

Blogginläggen handlar om allt mellan himmel och jord som aktiviteter med man och barn, recept på rabarberpaj, katterna Dogge och Alice. Den 8 oktober 2020 skriver Emma blogginlägget med titeln ”Jag har cancer” där hon berättar om insjuknandet, sönderstuckna blodkärl och hur hon slutligen får diagnosen akut leukemi (AML). Emma resonerade att eftersom allt annat i livet finns med i bloggen så var det inte rimligt att vara tyst om cancern. 
– Det är ju inget hemligt. Om bloggen är ett personligt “arkiv” över mitt vuxna liv så vore det konstigt att lämna ute en så stor händelse.

Generationsgrej

Emma tror att det också handlar om inställning till cancer. Under behandlingen var fokuset och mantrat att cancer är övergående, men hon har full förståelse och är ödmjuk inför att andra förknippar cancer med död. 
– Det kanske är en generationsgrej? Jag har så klart också haft mörkare dagar, men det generella fokuset och målet under min resa har varit att cancer är något jag har och sedan något jag haft. Sedan lever man vidare med erfarenheterna och ärren.

Ögonblick av omtänksamhet

Nyfikenhet var ett sätt för Emma att hantera behandlingen som innebar fem månader på Sunderby sjukhus. Hon följde dagligen sina provsvar i appen 1177 Vårdguiden och ville lära sig mer för att bättre förstå sjukdomen. 
– Jag frågade om allt från färgen på provrören till detaljerna i min behandling. Tack och lov för tålmodig personal!
Det faktum att Emma insjuknade mitt under den rådande coronapandemin bjöd på särskilda utmaningar. Hon berättar om hur ensam hon var på sjukhuset eftersom patienterna inte fick träffas och besök inte var tilllåtna på grund av smittorisken. Det blev extra viktigt att bygga relationer med de som fanns där, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, men också lokalvårdare och sjukhuskyrkan. Små ögonblick av omtänksamhet var värdefulla.
– Som när en av servicepersonalen i avdelningens kök inte bara klickade ut sylt till kladdkakan utan ritade ett hjärta på tallriken.
När Emma summerade året 2020 i bloggen var det tydligt att de nära och 
kära är viktiga för hälsa och välbefinnande. Hon berättar att äldsta dottern, då 6 år gammal, reflekterade så klokt över att det var värt risken att Emma skulle kunna smittas av minsta förkylning om hon kom hem till familjen på permission. 
– Hon sa “Om man inte får träffa sina barn och pappan då blir man ledsen och ännu mer sjuk.”

Personlig tro

Emma är född i Seoul i Korea och kom till Sverige sex månader gammal. Hon är uppvuxen med mamma Lena och pappa Kjell i Boden. Föräldrarna arbetade och var engagerade i Svenska kyrkan så under uppväxten tillbringade Emma mycket tid i kyrkans verksamheter. Och hon har många goda vänner från tiden i Svenska Kyrkans Unga. Även om Emma inte tillbringar lika mycket tid som ideell i kyrkan idag beskriver hon sin personliga tro som självklar.
– Tron bara finns där. Den har alltid följt mig, i olika grad kanske men aldrig borta. Efter cellgiftsbehandlingen lämnar hon genetikprov var sjätte vecka för att säkerställa att det inte finns några spår av cancerceller. Hon funderar en del före och efter varje provtagning och sedan när det närmar sig provsvar.
– Jag är så klart väldigt medveten om att det där lila provröret bär på livsviktiga nyheter. Men mellan de lila rören händer också livet.

Text: Catrine Kostenius
Foto: Hans Granqvist