Foto: Jocke Lagerkrantz

Våga prata om självmord

De möttes i hopp om att få tillbaka livet. Siv Gustavsson, Marie Ekman och Janna Dervisic delar den mörkaste av erfarenheter: att mista en familjemedlem i suicid. I Svenska kyrkans och Karlstads kommuns stödgrupp för efter­levande har de fått hjälp att hantera sorgen.

– Här är alla känslor tillåtna, säger de.

Han sköt sig, en vanlig arbetsdag i februari. Hon försvann och hittades död av Missing People. 

Kvinnorna i hörnsoffan beskriver fragment av det kaos som uppstår när en anhörig tar sitt liv.

Chocken är jämförbar med andra plötsliga dödsfall. Men sorgen är annorlunda. Vid en olycka eller sjukdom finns inte skuld och skam på samma starka, omedelbara sätt som när någon väljer att dö.

– Om jag bara hade åkt hem, om jag sett mammas hemlighet. 

Janna minns hur hon anklagade sig själv. Och så det eviga grubblet, påminner Siv. Varför förstod hon inte, vad var det hon hade missat, varför orkade hennes man inte leva? 

Den egentliga dödsorsaken är ju inte skotten i skogen. Att aldrig helt säkert kunna få svar på varför en människa väljer att dö och hur tankarna har gått är en tung sanning. Och den måste de närmaste lära sig att leva med. Det tillhör det nya livet. Det som så sakta håller på att byggas upp.

– Att mötas och dela erfarenheter, men också att lära sig sorte­ra och förstå sorgen, det hjälper, säger Siv.

 

– Jag var arg och besviken på pappa, säger Marie Ekman. Tillsammans med Janna Dervisic och mamma Siv Gustavsson har hon i samtalsgruppen fått hjälp att sortera och förstå. Foto: Jocke Lagerkrantz

Vid sidan av självförebråelser och obesvarade frågor finns även ilska och besvikelse. Starka känslor som inte är helt rumsrena. Hur kunde de göra så mot sina närmaste, lämna alla i en katastrof? Det arga är skamligt och har varit betydligt svårare att släppa fram, tycker kvinnorna.

Men att få göra det utan att behöva ta hänsyn, utan att tänka på hur orden faller eller riskera att såra någon är en av många fördelar med samtalsgruppen. En annan är att den leds på ett professionellt sätt, av personer med lång erfarenhet av att bearbeta sorg.

– My Andrén och Maria Schnelzer kommer med strukturen. Och kunskapen. Nu ska vi prata om det här. 

Det finns en ordning. Första träffen handlar om dödsfallet, den andra om begravningen, den tredje om tiden efter... deltagarna följer en plan. Var och en ges tid att i lugn och ro berätta. Tryggheten, bemötandet och tystnadslöftet i gruppen är viktigt. Det som sägs i soffan stannar i rummet och den som inte vill prata behöver inte. Då räcker det att lyssna på de andra. Det kan ta flera träffar innan en person är redo.

– Att få sätta ord på den egna sorgen är bra. Vår roll är att ge grunden och ramarna, säger Maria och My.

 

Att få sätta ord på den egna sorgen är bra, konstaterar diakon My Andrén. Foto: Jocke Lagerkrantz

Men det behöver gå ett tag efter dödsfallet, minst tre månader upp till ett halvår, bedömer de. 

Den första tiden omgärdas kata­strofen av livsuppehållande måsten. Allt det praktiska som ska ordnas, från dödsannons till begravning, skapar en sorts stadga. Det går, fast ingen vet hur. I backspegeln är tiden lite dimmig. Det är sen, när jobbet och vardagen ska återvända som samtalsgruppen fyller sin plats. 

– Jag tror inte att någon tänker att man borde ha sörjt färdigt men känslan finns. Den uppstår inom en själv. Att ältandet inte längre har någon plats. Det stängs in.

Siv vet också att det behöver finnas ett rum där skrattet får återvända. Det går inte att enbart leva i sorgen. Samtidigt måste det som hänt bearbetas. Och det är svårt på egen hand.

Månaderna gick, för Jannas del blev de till år. Från utsidan såg det ut som om de drabbade gått vidare. Livet fortsatte, det gör ju det. Men bakom fasaden fanns förtvivlan. 

– Jag kände mig så ensam i sorgen, säger hon. 

Janna hade behov av att prata men ville inte, som hon uttrycker det ”tjata mer med vänner och familj” utan sökte istället aktivt på nätet efter andra att dela erfaren­heterna med. Det var så hon hittade kommunens och kyrkans samtalsgrupp. För Siv var beslutet att delta av mer akut karaktär.

– Det gick inte längre. Jag hade ingen utväg. Något måste hända. 

Så beskriver hon det tillstånd som fick henne att ta kontakt med anhörigstöd tolv mil bort. Hemma i Årjäng erbjöds inget liknande.

Vad som behövde hända kunde hon inte förklara just då men i dag, ett drygt år senare, vet hon att mötet med andra i samma situation, i kombination med kunskap om sorgens faser, har hjälpt både henne och dottern Marie.

– Jag känner mig mer trygg i hur jag hanterar sorgen. Den går att leva med.

De andra håller med. Svåra stunder fortsätter att finnas men kvinnorna tar hand om dem på ett bättre sätt. Paniken har släppt, och när den återvänder är de inte lika rädda för känslan. Den hör till och den går över. 

Maria visar och förklarar olika kurvor, vilka reaktioner som är vanliga och hur sorgens faser ser ut. 

– Sorg ska bearbetas, inte behandlas, säger hon.

Om den inte bearbetas finns risk för psykisk ohälsa, men sorgen i sig är inte ett sjukdomstillstånd. Det är viktigt att påminna om, tycker hon. Sorg och depression är inte samma sak. Men sorg kan leda till depression.

Maria och My önskar att alla närstående skulle ges möjlighet att delta i en grupp för efterlevande. Behovet är stort efter suicid.

– Och ge inte upp efter första träffen, ge det en ärlig chans, uppmanar Marie, som från början inte alls var positivt inställd. 

– Jag ville inte för att det var Svenska kyrkan, men följde med för mammas skull. Tänkte att det kommer någon präst som ska prata om Gud.

Så var det inte men det blev jobbigt ändå, fast av helt andra orsaker.

– Efter två timmar är man helt slut. Men det öppnar och leder någonstans. Den här gruppen har varit jättebra. Vi har skrattat och gråtit tillsammans. Och har fått förståelse för våra känslor och reaktioner, tycker Marie.

En insikt vill kvinnorna förmedla till andra i samma situation:

– Det finns hjälp att få, glöm inte det.

Text: Helena Söderqvist 
Bild: Jocke Lagercrantz

Foto: Jocke Lagerkrantz