Söndagen före domsöndagen
”Vaksamhet och väntan”
Text: Matt 25:1-13
Jesus sade: ”Då blir det med himmelriket som när tio unga flickor gick ut med sina facklor för att möta brudgummen. Fem av dem var oförståndiga och fem var kloka. De oförståndiga hade tagit med sig facklorna men inte någon olja till dem. De kloka hade med sig både oljekrukor och facklor. När brudgummen dröjde blev alla dåsiga och föll i sömn. Vid midnatt hördes ett rop: ’Brudgummen är här, kom ut och möt honom!’ Då vaknade alla flickorna och gjorde i ordning sina facklor. De oförståndiga sade till de kloka: ’Ge oss av er olja, våra facklor slocknar.’ De kloka svarade: ’Den kan aldrig räcka både till oss och till er. Gå i stället och köp hos dem som säljer olja.’ Men medan de var borta och köpte kom brudgummen. De som stod färdiga följde med honom in till bröllopsfesten, och porten stängdes. Efter en stund kom de andra flickorna och ropade: ’Herre, herre, öppna för oss!’ Men han svarade: ’Sannerligen, jag känner er inte.’ Håll er därför vakna. Ni vet inte när dagen och timmen är inne.”
Tankar inför söndag
Fy vad orättvist, vad är det för bild som ges oss i denna text. Vad har hänt med allt tal om att dela med sig av sitt överflöd och att ge till dem som ingenting har. Det går emot allt vi har hört om hur vi ska behandla vår nästa. Varför var flickorna med olja så själviska att de inte hjälpte de som var utan?
Ja, så målas texten upp för oss men, kan det vara så Jesus menar? Jag tror inte det. Jag tror inte att flickorna inte ville dela med sig, jag tror helt enkelt att de inte kunde.
Jag tror att vi alla har vår egen olja, den som får våra facklor att brinna. Oljan är personlig, den är bara din och även om du skulle vilja så kan du inte ge bort den. Inte heller kan du be om någon annans olja för den är inte din. Min olja är det som är jag, mina drömmar, min längtan, mina erfarenheter och möjligheter. Oljan är också min kraft, min styrka och min tro. Inte kan du ge bort något sådant till någon annan. Lika lite som du kan leva en annan människas liv. Vi kan inte ge bort vår olja men vi kan visa vår låga för andra så att fler inspireras och fyller på sin olja. Facklor har vi alla men för att de ska kunna brinna måste vi fylla på dem med olja.
Brinner din fackla? Kan du se den, känna den, lever du med den? Vissa stunder av mitt liv brinner min fackla så kraftfullt att jag nästan bländas av dess ljus. Den är så tydlig och ljuset är så starkt. Att fylla på olja behöver jag inte ens tänka på, det är som att det fylls på alldeles av sig självt. Andra stunder måste jag söka efter lågan eller kanske är det till och med bara en liten ynklig glödande veke jag till slut ser, om jag ens ser den. Ibland ser det faktiskt helt mörkt ut. När jag läser dagens evangelietext om flickorna med deras facklor och oljan som tagit slut så tänker jag på mitt liv och hur jag lever, här och nu. För det är här och nu som är det viktiga, trots allt tal om himlen. Himlen kan för mig inte vara en plats i en oviss framtid, himlen är här och nu. För mig är himlen snarare ett tillstånd av kärlek, att vara nära Gud. Och det kan jag uppleva i mitt liv, här och nu. Min fackla lyser olika starkt i olika perioder av mitt liv, ibland känner jag Gud nära och ibland känns Gud så långt borta.
Livet handlar så ofta om prioriteringar för man kan ju inte hinna med allt hur gärna man än vill. För mig är det viktigt att bli medveten om på vilket sätt jag lever mitt liv och vilka konsekvenser mina prioriteringar får. Att försöka leva här och nu, dag för dag.
Men hur bränner vi då vår olja? Vad lägger vi vikt vid i våra liv? Vi har ofta så lätt för att enbart se framåt, att glömma bort nuet. Vi tänker på vad som komma skall, när saker och ting blir annorlunda. När jag blivit klar med mina studier, då börjar livet. När jag tjänar mer pengar då kommer livet få mer kvalitet. När jag får köpt drömhuset då är livet komplett. Ja, många gånger låter det så. Men vad är det då vi glömmer bort?
Livet existerar inte bara under vissa förutsättningar, livet är här och nu. Om vi enbart har vår blick fäst på en punkt i fjärran, på den tid då vi tror att våra liv ska börja, tänk så många dagar vi inte har levt då. Eller som Eva Dahlgren sjunger i en av sina sånger ”När ska vi förstå att varje liten sak vi gör till slut blir vårt liv”. Då funderar jag på hur jag använder min olja. Har jag förvaltat den väl och levt mitt liv så som jag velat, känner jag mitt liv varje dag eller ligger mitt fokus på någonting där framme, något som ska komma senare. Jag tror vi gör oss redo att möta Kristus genom att bli medvetna om våra liv så som de ser ut idag. Hur prioriterar vi, hur agerar vi? Är vi öppna för Kristus här och nu eller rusar vi i blindo mot en punkt i fjärran? Det är här jag ser att texten är en uppmaning till oss att inte glömma bort vad som är viktigt, vad vi gör med vår olja. Jesus vill göra oss medvetna om att leva våra liv, här och nu.
Och de fem flickorna utan olja då? Ja, kanske var det inte så genomtänkt, kanske hade de inte prioriterat så bra. Ändå ser jag också något annat i texten. Jag tror att det oförståndiga var att gå därifrån. Det var deras närvaro som var viktigast, inte huruvida deras facklor brann eller inte. De dög precis som de var. Det viktigaste var att möta brudgummen och vara med på festen. Jesus säger ju själv ”Den som kommer till mig skall jag inte visa bort”. Livet blir inte alltid som vi tänkt oss men Jesus vill inte skuldbelägga utan befria. Medan vi förbereder oss för hur vi tror det ska vara så går livet oss förbi. Jag tror att livet ska levas, inte planeras i detalj. Vi gör det bästa vi kan och det vet Gud. Om vi nu skulle vara tömda på olja och vi förtvivlat letar efter den slocknande veken så är Gud vårt ljus och visar oss vägen och vi hör Guds röst säga till oss, det är dig jag älskar, inte dina prestationer.
/Linda Isberg, präst