”Drömmen är ett enat samiskt folk”

För Erik-Oscar Oscarsson är kyrkan och den samiska identiteten grindstolparna till hans liv. Forskningen är mer som ett medel, ett verktyg. – Den stora drömmen är ett enat samiskt folk. Och i forskningen ligger mitt hopp, säger han. Som nybliven pensionär planerar han för ett nytt projekt och det har fört honom till Härnösand.

I byn Slussfors, mitt emellan Storuman och Tärnaby, vid Gardfjällets fot precis där Girjesån har sitt utlopp där finns Erik-Oscar Oscarssons barndomshem. Där bodde han sina första år med föräldrar, mormor, morfar och fyra syskon. Somrarna tillbringade han hos farfar och farmor, i deras stuga på en fäbodvall i Arksjöby i Dorotea.

– Mina far- och morföräldrar har betytt mycket för den jag är i dag, säger han.
Han berättade om dem när han predikade i Härnösands domkyrka på allahelgons dag i höstas.
Farmor som levde med skapelsen. Mormor den eviga förbedjaren. Morfar som handfast vägledde genom konfirmation och söndagsskola. 
I söndagsskola gick han från det han var tre år till han fyllde 16. Så kom tron till honom, lika självklar som att han var del av sin stora familj. 
– Kyrkan är min livsnerv, för mig är det så. Vad skulle jag göra utan den …

Det gömda livet
Den samiska identiteten har det däremot tagit tid att hitta, förstå, växa in i. För Erik-Oscar började det med en låda i en byrå hemma i Slussfors. Han har skrivit en dikt om den lådan. Den tillhörde det gömda samiska i hans släkt, det gömda samiska livet. 
– Att kika där, det var som att gå på museum och betrakta sitt eget liv.
Det var många i byn som var samer, fast ingen pratade om det.
– Markörerna fanns där men var inget som det gjordes någon sak av, man levde sitt liv bara. Både mormor och farmor gjorde saker som jag sedan förstått var samiskt, ripjakten, fisket, naturahushållningen, olika uttryck som de använde. I övre tonåren började jag läsa och fråga. Ju mer jag läste och ju mer jag frågade, så ramlade det in.

Speciella möten
Några viktiga händelser, speciella möten med människor hjälpte honom på vägen mot en hel identitet. Under tiden blev pojken en ungdom, blev en vuxen, blev en äldre man. Det var mormor som sa åt honom att han visst hade rätten att fiska i Girjesån. Det var Eva Rehnfeldt, då ordförande i Härnösands stifts samiska grupp, som markerade ”Du är same, punkt slut”. Och det var forskaren Johannes Marainen, som han mötte på en samisk konferens, som fick det att lossna helt.
– Hela tiden har jag mött människor som visat vägen, det är möten som inneburit att jag farit iväg en bit. Det dröjde tills jag var vuxen och prästvigd tills jag såg mig som same helt och fullt. 
– Och det dröjde till 100-årsjubileumet av landsmötet i Trondheim för tre år sedan, innan jag första gången klädde mig i samisk dräkt. 

Biskop Karl-Johan Tyrberg kom att betyda enormt mycket för mig. Han drev på, vi var flera på stiftet som fick jobba med de samiska frågorna. Det betydde mycket också för mig personligen. Det var på något sätt en bekräftelse på det liv jag haft.

Eric-Oscar Oscarsson

En bekräftelse
Erik-Oscar prästvigdes 1993 för Luleå stift. Året efter fick han tjänst i Tåsjö församling och lärde känna Karl-Johan Tyrberg som då var biskop i Härnösands stift. Av biskop Tyrberg fick Eric-Oscar uppdraget som kontraktsadjunkt för samer och landsbygdsfrågor och senare stiftsadjunkt inom samma område. I den rollen var han bland annat med om att starta det sydsamiska kyrkobladet och han var aktiv i det försoningsarbete som inleddes då och som resulterade i en  försoningsgudstjänst i Undersåkers kyrka 2001. 
– Biskop Karl-Johan Tyrberg kom att betyda enormt mycket för mig. Han drev på, vi var flera på stiftet som fick jobba med de samiska frågorna. Det betydde mycket också för mig personligen. Det var på något sätt en bekräftelse på det liv jag haft.

Började forska
Erik-Oscars liv tog nya vägar, till uppdrag som präst och som kyrkoherde på andra platser i landet. Men frön från tiden i Härnösands stift hade han med sig och de växte till ett stort intresse för forskning. Erik-Oscar tror att han nog skrivit några hundra artiklar om samisk historia och han har hållit massor av föredrag. Mest har det handlat om skolfrågor och organisationsfrågor. Sin artikel i Svenska kyrkans vitbok, en vetenskapliga antologi, skattar han högst. 
I artikeln redogör han för hur rastänkande inom staten och kyrkan under 1900-talens första decennier innebar att samerna delades upp i renägare och andra samer. De som hade renar skulle hållas för sig, barnen gå i särskilda nomadskolor och fostras till ett nomadliv.  De andra skulle assimileras i det svenska samhället.
– Det är en idéhistorisk artikel och det viktigaste jag skrivit hittills. Den ger bakgrunden till varför det är som det är inom den samiska världen idag, varför vi har våra stridigheter, vilka tankar som ligger bakom och de lagar som styrt.

Konsekvenser än i dag
Särskiljandet yttrade sig inte bara i den tidens skolgång utan påverkade också lagstiftningen. Och nu tar den här intervjun en vända tillbaka till Slussfors. Till byn vid Girjesåns utlopp där tonåringen Erik-Oscar behövde betala pengar till en sameby för att få fiska. Till familjen där barnet Eric-Oscar kikade i en låda som var som ett museum. Lådan som tillhörde det gömda samiska i hans släkt, det gömda samiska livet. 
– Vi såg inte då myndighetsbesluten som låg bakom situationen. 
– Och det grymma som fortfarande pågår är att det blivit en inomsamisk konflikt av det, fast det inte är det egentligen. Samer är ett folk, det är staten som gjort uppdelningen.

Tillbaka i Härnösand
I somras kom Erik-Oscar och hustrun Kerstin tillbaka till Härnösands stift. Nu var det Landsarkivet i Härnösand som drog och de slog sig ner i en lägenhet i staden. Erik-Oscar hade länge gjort upp planer för sin tillvaro som nybliven pensionär. 
– Jag skissar på ett forskningsprojekt som kommer att ta mig sex till åtta år. Det allra mesta av det material jag behöver finns på Landsarkivet så jag måste vara nära det.
Planen är att gå igenom protokollen från alla biskops- och prostvisitationer och även alla prästmöteshandlingar i Härnösands- och Luleå stift. Han vill kartlägga vad som hänt i församlingarna när det gäller samefrågor och tänker sig att börja runt 1870 och jobba sig fram till i dag. Och det räcker inte med visitationsprotokollen, de är utgångspunkten som ska leda honom vidare till kyrkoherdarnas ämbetsberättelser och protokoll på församlingsnivå.
Varför detta mastodontarbete?
– Det här är grundforskning i dess prydno. Men det är för omfattande för en student. Gör inte jag det kommer ingen att göra det. 
Hans drivkraft är drömmen om ett enat folk.
– Den politiska vägen verkar svår. Den juridiska vägen står skriven i stjärnorna. Forskningen är den väg som ligger mig närmast.
KAJSA ÅSLIN

Bildtext: I Svenska kyrkans vitbok, en omfattande vetenskaplig antologi som gavs ut 2016, finns den artikel som Erik-Oscar Oscarsson betraktar som sin viktigaste. 
Foto: Kajsa Åslin

Texten har tidigare publicerats i det sydsamiska kyrkobladet Daerpies Dierie nr 4/2019