Texterna i evangelieboken den här tiden på året inskärper också allvaret i att det spelar roll hur vi lever våra liv, hur vi väljer att förhålla oss till Gud och våra medmänniskor. Att leva i kärlek, att vårda skapelsen, att värna om människovärdet och helt enkelt bry oss om varandra blir det allra viktigaste också i relation till tidens och livets slut.
När texterna är tuffa och mörkret brer ut sig, blir det kristna hoppet, nåden och kärleken från Gud extra viktiga. Ljuset lyser starkare mot en mörk fond, hoppet blir som allra viktigast när det är tungt och påskens budskap om uppståndelse och nytt liv får extra relevans.
Orden i psalm 490 är mäktiga och känns kanske långt från vår vardag och verklighet. Men det lilla livet hör ihop med det stora kosmiska skeendet. Orden om att tidens slut innebär att alla ängslans skuggor flyr och världen fylls av liv i mötet med den Gud som är densamme vad som än händer, kan ge ljus, tröst och trygghet också åt våra liv här och nu. Ljuset och hoppet är på riktigt, ett hopp som bärs av Guds eviga kärlek.
